Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDWIG TIECK
DEN BLONDE ECKBERT
Till svenska av Fredrik Vetterlund
I en trakt av Harz bodde en riddare som
man vanligen bara kallade den blonde
Eck-bert. Han var ungefär fyrtio år gammal, knappt
av medellängd, och kort,
ljust hår låg slätt och tätt
omkring hans bleka,
infallna ansikte. Han levde
i stort lugn för sig själv
och var aldrig invecklad
i fejder med grannarna,
även såg man honom
blott sällan utanför
ringmurarna av sitt lilla slott.
Hans hustru älskade
ensamheten lika mycket som
han, de beklagade sig
vanligen bara för att himlen
ej ville välsigna deras
äktenskap med barn.
Sällan fick Eckbert
besök, och även om det
hände, ändrades
fördenskull ingenting i livets
vanliga gång. Eckbert var
sedan glad och upprymd.
Blott då han var ensam,
märktes hos honom en viss slutenhet, en stilla,
dämpande melankoli.
Ingen kom så ofta till borgen som Filip
Valter, en man som Eckbert slutit sig till
därför att han tycktes honom tänka ungefär på
samma sätt som han själv. Denne bodde
egent
Ludwig Tiecks berättelse ”Der blonde
Eckbert” är ett av den tyska
nyromantikens yppersta alster och kanske det
yppersta den berömde diktaren
överhuvud har skrivit. Den ställer
åskådligt för våra ögon ett fall, hur brott
följes av straff även då straffet i
årtionden ligger och lurar under de
mest främmande och otänkbara
former. Men den står icke fram som en
torr sederegel utan som levande
sagopoesi, underbart stämningsladdad med
dunkelt hot men också med innerlig
tysk skogsidyll — ordet
”skogsensamhet” (”Waldeinsamkeit”) skapade
Tieck just här, och det har ju gått
över världen. Sagans skådeplats är
Tysklands kanske mest romantiska
nejd, skogspartierna i Harz, och man
ger författaren rätt, då han säger, att
här blandas det vanligaste med det
mest hemlighetsfulla. Tieck har
annars skrivit ting, som vi numera
måste anse mycket svaga. Men ”Den
blonde Eckbert” är en pärla, född ur
den naturmystik som var Tieck egen
och varmed han övat inflytande även
på svensk diktning.
ligen i Franken men höll sig ofta över ett
halvår i närheten av Eckberts borg, samlade
örter och stenar och sysselsatte sig med att
ordna dem; han levde av
en liten förmögenhet och
var ej beroende av någon.
Eckbert följde honom ofta
på hans ensamma
strövtåg, och med varje år
utspann sig mellan dem en
allt innerligare vänskap.
Det finns stunder då
människan blir ängslig
ifall hon för sin vän
måste ha en hemlighet
som hon ända tills nu
har dolt med mycken
omsorg; själen känner då
ett oemotståndligt behov
att meddela sig helt och
hållet, att upplåta för
vännen sitt innersta för
att han skall bliva vår
vän så mycket mera. I
dessa ögonblick öppna
sig fint danade själar
för varandra, och emellanåt händer väl också,
att den ena ryser tillbaka för bekantskapen
med den andra.
Det var redan på hösten, då Eckbert en
dimgrå kväll satt omkring kaminens eldbrasa
med sin vän och sin hustru Berta. Lågorna
3. — B. L. M. 1940. AT.
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
