Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDW1G TIECK
kastade klart sken genom rummet ocli lekte
på mattan, svart natt tittade in genom fönstren
och träden utanför skakade i den våta kylan.
Valter klagade över den långa väg han hade
hem, och Eckbert föreslog honom att stanna
kvar, tillbringa halva natten i förtroligt
samspråk och sedan gå till sängs i ett av husets
rum. Valter gick in på förslaget, det framsattes
vin och kvällsvard, man kastade ny ved på
elden och vännernas samtal blev allt gladare
och mer förtroligt.
När kvällsvarden dukats av och tjänarna
voro gångna, fattade Eckbert Valters hand och
sade:
— Min vän, ni borde en gång höra min
hustru berätta sin ungdomshistoria, den är
sällsam nog.
— Gärna, sade Valter, och man satte sig
åter kring brasan.
Det var just midnatt, månen tittade fram
eller skymdes av de förbifladdrande molnen.
— Ni får inte tycka att jag är framfusig,
började Berta; min man säger att ni har så
ädla tänkesätt, att det vore orätt att dölja
något för er. Tro bara inte att det jag berättar
är en saga, så underbart det än må låta.
Jag är född i en by, min far var en fattig
herde. Med hushållet hos mina föräldrar var
det inte väl beställt, mycket ofta visste de inte
varifrån de skulle få bröd. Men mycket mer
plågade mig att min far och min mor ofta
grälade för sin fattigdoms skull, att den ena
gjorde den andra bittra förebråelser. Annars
hörde jag alltid att jag var en enfaldig, dum
unge, som inte kunde uträtta det minsta, och
jag var i verkligheten också ytterst tafatt och
hjälplös, lät allting falla mig ur händerna,
lärde varken sy eller spinna, kunde inte hjälpa
till med sysslorna, bara mina föräldrars
fattigdom begrep jag mycket väl. Ofta satt jag
i vrån och fantiserade, hur jag skulle hjälpa
dem ifall jag hastigt blev rik, hur jag skulle
överhopa dem med guld och silver och gotta
mig över deras förvåning. Då såg jag andar
som visade mig underjordiska skatter eller
gåvo mig små kiselbitar, som förvandlades
till ädla stenar. Kort sagt, de underligaste
fantasier sysselsatte mig, och när jag då måste
resa mig för att hjälpa till med något eller
bära något, visade jag mig ännu tafattare
därför att mitt huvud svindlade av alla
besynnerliga föreställningar.
Min far var också mycket förgrymmad för
att jag var en så onyttig börda för hemmet;
han behandlade mig ofta tämligen hårt och
sällan hörde jag från honom ett vänligt ord.
Så hade jag blivit ungefär åtta år, och
allvarliga anstalter gjordes för att jag skulle göra
eller lära något. Min far trodde att det bara
var egensinne eller tröghet jag visade för att
få gå och slå dank, han ansatte mig
obeskrivligt med hotelser, och då detta ej hjälpte,
tuktade han mig på det grymmaste och sade, att
sådant straff skulle han upprepa varje dag,
eftersom jag var en så onyttig varelse.
Hela natten därpå grät jag och kände mig
utomordentligt övergiven; jag hade sådant
medlidande med mig själv, att jag önskade
dö. Jag fruktade dagens inbrott, jag visste alls
inte vad jag skulle ta i med, jag önskade mig
all möjlig behändighet och kunde inte begripa,
varför jag skulle vara mer enfaldig än andra
barn bland mina bekanta. Jag var nära
förtvivlan.
När dagen grånade, steg jag upp, och nästan
utan att veta det öppnade jag dörren till vår
hydda. Jag stod på fria fältet, jag var snart
därefter inne i en skog, dit dagen knappt
kunde se in. Utan att se mig om sprang jag
alltjämt. Jag kände ingen trötthet, ty jag trodde
att min far skulle hinna upp mig och, retad av
min flykt, behandla mig ännu grymmare.
När jag åter kom Ut ur skogen, stod solen
redan tämligen högt; nu såg jag framför mig
något dunkelt, som betäcktes av en tät dimma.
Än måste jag klättra över kullar, än gå en
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
