Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLONDE ECKBERT
väg som dragits fram mellan klippor, och jag
gissade nu att jag måtte befinna mig inom den
närliggande bergskedjan, vilket här i
ensamheten började göra mig rädd. Ty på slätten
hade jag aldrig sett något sådant, och bara
ordet berg hade låtit fruktansvärt för mitt
barnsliga öra, ifall jag fått höra det uttalas.
Jag tordes inte gå tillbaka, min ångest drev mig
framåt, och ofta såg jag mig förskräckt
tillbaka, när vinden blåste över mitt huvud genom
träden eller ett fjärran hygge ljöd genom den
stilla morgonen. När jag slutligen mötte kolare
och bergsmän och hörde ett främmande uttal,
föll jag nästan i vanmakt av förskräckelse.
Jag kom genom flera byar och tiggde, då
jag nu kände hunger och törst; jag klarade
mig tämligen med mina svar då jag
tillfrågades. Så hade jag vandrat ungefär i fyra
dagar då jag träffade på en liten gångstig som
förde mig allt längre bort från stora
landsvägen. Klipporna omkring mig här antogo en
annan, mycket sällsammare gestalt. Det var
klippor så staplade i höjden, att det såg ut
som första vindstöt skulle slunga dem om
varandra. Jag visste ej om jag borde gå vidare.
Om nätterna hade jag alltid sovit i skogen,
ty det var den vackraste årstiden, eller i
avlägsna herdekojor, men här fann jag ingen
mänsklig bostad och kunde ej heller förmoda
att stöta på någon i denna vildmark. Klipporna
blevo allt hemskare, jag måste ofta gå tätt
utmed svindlande avgrunder, och till sist blev
vägen borta under mina fötter. Jag var rent
tröstlös, jag grät och skrek, och in i
klippdjupen ekade min röst förskräckligt. Nu bröt
natten in, och jag uppsökte en mossig plats
för att vila. Jag kunde inte sova; i natten
hörde jag de mest sällsamma toner, än tyckte
jag att det var vilda djur, än vinden, som
klagade bland klipporna. Jag bad och jag
somnade först sent mot morgonen.
Jag vaknade, när dagen sken mig in i
ansiktet. Framför mig låg en brant klippa;
jag klättrade upp i hopp att upptäcka en
utgång ur vildmarken och kanske boningshus
och människor. Men när jag stod där uppe,
var allt så långt jag såg likadant som här, allt
var överdraget med en dimslöja, dagen var
grå och dyster, och intet träd, ingen äng, inte
ens ett snår kunde mitt öga spana med
undantag av några enstaka buskar, som ensamma
och betryckta hade skjutits in i trånga
klippsprickor. Det är obeskrivligt vilken längtan jag
förnam att blott bli varse en människa, till
och med ifall jag måst bli rädd för densamma.
Därjämte kände jag en plågsam hunger, jag
satte mig och beslöt att dö. Men snart segrade
ändå lusten att leva. Jag ryckte upp mig och
vandrade hela dagen under tårar öch avbrutna
suckar. Slutligen hade jag knappt medvetande,
jag var trött och förbi, önskade knappt leva
och var ändå rädd för döden.
Mot aftonen tycktes trakten bli något
vänligare, mina tankar och önskningar levde upp,
livslusten vaknade i alla mina ådror. Jag trodde
mig höra en kvarn gå i fjärran, jag
fördubblade min fart, och hur lycklig och lätt kände
jag mig ej när jag slutligen upptäckte de
ödsliga klippornas slut. Jag såg skogar och ängar
med avlägsna, behagliga berg ånyo ligga
framför mig, och jag tyckte att jag ur helvetet hade
kommit i ett paradis. Ensamheten och min
hjälplöshet syntes mig nu alls inte förfärande.
I stället för kvarnen som jag hoppats på
fann jag ett vattenfall, något som visserligen
mycket minskade min glädje. Jag hämtade
med handen en slurk vatten ur bäcken, då jag
plötsligt tyckte mig höra ett svagt hostande.
Aldrig har jag blivit så angenämt överraskad,
jag gick närmre och varseblev i skogens hörn
en gammal kvinna som tycktes vila sig. Hon
var nästan alldeles svartklädd, en svart luva
betäckte hennes huvud och en stor del av
ansiktet, i handen höll hon en kryckkäpp.
Jag gick fram till henne och bad om hennes
hjälp, hon lät mig sitta bredvid sig och gav
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
