Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLONDE ECKBERT
kände jag mig vaken utan som fölle jag blott
i en annan, ännu sällsammare dröm.
Om morgonen väckte mig den gamla och
satte mig strax därpå till arbete. Jag måste
spinna och jag kunde också snart, dessutom
skulle jag sörja för hunden och fågeln. Jag
lärde mig hastigt att hitta reda i hushållet
och alla föremål omkring mig blevo mig snart
bekanta. Nu var det som måste allting vara
så här. Jag tänkte inte mer på att det var något
besynnerligt med den gamla, att bostaden var
underlig och borta från alla människor, och
att det var något utomordentligt med fågeln.
Hans skönhet var mig väl alltid påfallande, ty
hans fjädrar glänste i alla möjliga färger, det
vackraste ljusblåa och det mest brännande
röda växlade på hans hals och hans kropp, och
när han sjöng blåste han upp sig stolt, så att
hans fjädrar visade sig ännu präktigare.
Ofta gick den gamla ut och kom inte igen
förrän på kvällen, jag gick henne då till mötes
med hunden och hon kallade mig sitt barn och
sin dotter. Till sist tyckte jag hjärtligen om
henne så som vårt sinne vänjer sig vid allt,
särdeles i barndomen. Under kvällstimmarna
lärde hon mig läsa, jag fann mig lätt till rätta
i den konsten, och i min ensamhet blev den
sedan en källa till oändligt nöje, ty hon hade
många gamla skrivna böcker, som innehöllo
underbara historier.
Minnet av mitt dåtida liv är än i dag helt
sällsamt: aldrig besökt av en mänsklig varelse,
endast tillhörande en så liten familjekrets, ty
hunden och fågeln gjorde på mig samma
intryck som man eljest blott har av vänner från
långt tillbaka. Jag har emellertid aldrig kunnat
komma ihåg hundens sällsamma namn, så ofta
jag än den tiden ropade på honom.
Fyra år hade jag så levat med den gamla
och jag var väl ungefär tolv år, när hon
slutligen talade mer förtroligt till mig och
anförtrodde mig en hemlighet. Fågeln lade nämligen
varje dag ett ägg, vari det låg en pärla eller
en ädelsten. Jag hade ofta märkt att hon
hemligen sysslade med något i buren men hade
aldrig brytt mig vidare om det. Nu uppdrog
hon åt mig att under hennes frånvaro taga
dessa ägg och väl förvara dem i de
främmad-artade kärlen. Föda lämnade hon mig och blev
nu längre borta, veckor, månader. Min
spinnrock snurrade, hunden skällde, den underbara
fågeln sjöng, och därunder var allting så stilla
i nejden, att jag från hela tiden inte påminner
mig en enda storm eller ett enda åskväder.
Ingen människa förirrade sig hit, intet
villebråd kom nära vår bostad, jag var till freds
och arbetade från den ena dagen till den
andra. — Människan vore kanske riktigt
lycklig om hon kunde leva så ostört ända till
livets slut.
Av det lilla jag läste bildade jag mig helt
underliga föreställningar om världen och
människorna, och allt tog jag från mig själv och
mitt sällskap. Talades det om lustigt folk,
kunde jag inte föreställa mig dem annorlunda
än den lilla spetshunden, präktiga damer sågo
ut som fågeln, alla gamla kvinnor voro som
min underliga gamla. Jag hade också läst något
om kärlek och lekte nu i min fantasi sällsamma
historier om mig själv. Jag tänkte mig den
vackraste riddare i världen, jag utsmyckade
honom med alla förträffligheter utan att
egentligen veta hur han nu efter allt mitt bemödande
såg ut; men jag kunde hysa riktigt medlidande
med mig själv, om han inte älskade mig
tillbaka. Då höll jag långa, rörande tal i
tankarna, emellanåt väl även högt, för att vinna
honom. — Ni skratta! Nu äro vi visserligen
allesammans förbi denna ungdomens tid.
Nu tyckte jag bättre om att vara ensam, ty
då var jag själv husets härskarinna. Hunden
älskade mig mycket och gjorde allt vad jag
ville; fågeln svarade med sin sång på alla mina
frågor, mitt spinnrockshjul svängde muntert
omkring, och så närde jag i grund och botten
ingen önskan om förändring. När den gamla
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
