Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG TIECK
kom tillbaka efter sina långa vandringar,
berömde hon min uppmärksamhet. Hon sade
att hennes hushåll sköttes mycket ordentligare
sedan jag tillhörde det, hon gladde sig över
hur jag växte och över mitt friska utseende,
kortligen, hon behandlade mig som en dotter.
”Du är duktig, mitt barn!” sade hon en
gång till mig i brummande ton. ”Fortsätter
du så, skall det alltid gå dig väl; men aldrig,
om man viker av från rätta vägen, straffet
följer efter om än aldrig så sent!” När hon
sade det, hörde jag inte mycket på. Men om
natten föll det mig in ånyo, och jag kunde inte
begripa vad hon ville säga därmed. Jag tänkte
noga på alla orden, jag hade läst om rikedomar,
och till sist föll det mig in att hennes pärlor
och ädelstenai’ kunde vara något dyrbart. Den
tanken blev snart ännu tydligare. Men vad
kunde hon mena med den rätta vägen? Alldeles
kunde jag inte fatta meningen i hennes ord.
Jag var nu fjorton år gammal, och det är
en olycka för människan att hon får sitt
förstånd blott för att förlora själens oskuld. Jag
begrep nämligen väl: det komme blott an på
mig själv att i den gamlas frånvaro taga fågeln
och klenoderna och med dem söka upp
världen, som jag läst om. Då bleve det kanske
tillika möjligt att träffa den övermåttan sköne
riddare, som alltjämt låg i mitt minne.
I början var denna tanke inte annat än varje
annan tanke, men när jag nu satt vid mitt hjul,
kom den alltid tillbaka mot min vilja, och jag
gick till den grad upp i den, att jag såg mig
själv kostligt smyckad och riddare och prinsar
runtomkring mig. När jag hade glömt mig så,
kunde jag bli ordentligen bedrövad då jag åter
tittade upp och fann mig i det lilla huset. För
resten, om jag skötte mina sysslor, brydde sig
den gamla inte om mitt beteende.
En dag gick min värdinna omigen bort och
sade, att denna gång skulle hon bli längre
borta än vanligt; jag skulle få passa på allting
ordentligt och inte låta tiden bli lång. Jag tog
avsked av henne med en viss rädsla, ty det
föreföll mig alt jag inte skulle se henne mer.
Jag såg länge efter henne och visste inte själv
varför jag var så ängslig. Det var nästan som
stode mitt förehavande redan framför mig utan
att jag tydligt var medveten därom.
Aldrig hade jag skött hunden och fågeln så
oförtrutet; de lågo mig närmare om hjärtat
än eljest. Den gamla hade redan varit borta
några dagar, då jag steg upp med det fasta
beslutet att lämna kojan med fågeln och
uppsöka den så kallade världen. Jag var betryckt
till sinnes, ånyo ville jag stanna kvar och dock
var den tanken mig motbjudande, det var en
sällsam strid i min själ, en strid mellan två
fientliga andar. I det ena ögonblicket tycktes
mig den lugna ensamheten så vacker, sedan
hänrycktes jag åter av föreställningen om en
ny värld med all dess underbara mångfald.
Jag visste inte vad jag skulle göra med mig
själv, hunden sprang oupphörligt upp på mig,
solskenet låg muntert ut över fälten, de gröna
björkarna glänste; jag hade känslan av att
ha mycket bråttom, jag grep alltså den lilla
hunden, band honom fast i stugan och tog
buren med fågeln under armen. Hunden krökte
sig och gnällde över denna ovanliga
behandling, han såg på mig med bedjande ögon, men
jag var rädd för att taga honom med. Vidare
tog jag ett av kärlen med ädelstenar, de övriga
lät jag stå.
Fågeln vred sitt huvud på ett underligt sätt,
när jag trädde ut till dörren med honom.
Hunden ansträngde sig ivrigt att komma efter
mig, men han måste bli kvar.
Jag undvek vägen till de vilda klipporna och
gick åt motsatt håll. Hunden skällde och
jämrade sig alltjämt och det rörde mig innerligt;
fågeln ville några gånger börja sjunga, men det
måtte ha varit obekvämt för honom då han bars.
Alltsom jag kom längre bort, ljöd skallet
svagare, och slutligen upphörde det alldeles.
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
