Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BLONDE ECKBERT
till sinnes, om blott denna enda varelse kunde
ryckas bort från hans vägar. Han tog sitt
armborst för att förströ sig och gå på jakt.
Det var en råkall, blåsig vinterdag, djup
snö låg på bergen och böjde ned trädgrenarna.
Han strövade omkring, svetten stod honom
i pannan, han träffade inte på något vilt och
det ökade hans misstämning. Plötsligt såg
han något röra sig långt borta, det var Valter,
som samlade mossa från träden. Utan att veta
vad han gjorde, lade han an. Valter såg sig
om och hotade med en stum åtbörd, men i
detsamma flög pilen av och Valter störtade till
marken.
Eckbert kände sig lätt och lugnad och dock
drev honom en rysning tillbaka till hans borg;
han hade lång väg dit, ty han hade irrat vida
in i skogarna. När han kom, var Berta död.
Före sin död hade hon talat mycket om Valter
och den gamla.
Eckbert levde nu lång tid i största ensamhet.
Han hade redan förut varit tungsint, därför
att hustruns sällsamma historia oroade honom
och han fruktade någon olycklig händelse, som
kunde inträffa; men nu hade han alldeles fallit
samman. Mordet på hans vän stod honom
oupphörligt för ögonen, han levde under
ständiga inre förebråelser.
För att förströ sig, for han emellanåt till
närmaste större stad, besökte sällskap och
fester. Han önskade fylla tomheten i sin själ
genom någon vän, och när han då åter tänkte
tillbaka på Valter, förskräcktes han för tanken
att finna en vän, ty han var övertygad, att han
bara bleve olycklig med varje sådan. Han hade
levat så länge med Berta i ljuvlig ro, Valters
vänskap hade lyckliggjort honom så många år.
Och nu voro båda så plötsligt bortryckta, att
hans liv mången gång tycktes honom mer likt
en sällsam saga än ett verkligt levnadslopp.
En ung riddare Hugo slöt sig till den
stillsamme, sorgsne Eckbert och tycktes känna sig
dragen till honom. Eckbert blev underbart
överraskad och besvarade riddarens vänskap
så mycket fortare ju mindre han förmodat
den. De två voro nu ofta tillsammans,
främlingen visade Eckbert alla möjliga prov på
tillgivenhet, den ene red nästan inte mer ut
om ej den andre var med, de träffades i alla
sällskap, kort sagt, de voro oskiljaktiga.
Eckbert var aldrig glad mer än i korta
ögonblick, ty han förnam tydligt att Hugo höll av
honom endast av en villfarelse. Den andre
kände honom inte, visste inte om hans historia,
och nu märkte han hos sig samma drift att
meddela honom allt för att kunna vara säker
på att den andre verkligen var hans vän. Därpå
hölls han tillbaka av betänkligheter och av
fruktan att bli avskydd. Mången gång var han
så övertygad om sin värdelöshet att han inte
trodde att någon människa, som han ej var en
fullkomlig främling för, kunde skänka honom
sin aktning. Ändå kunde han inte stå emot; på
en ensam spatsertur upptäckte han för vännen
hela sin historia och frågade honom sedan, om
han kunde hålla av en mördare. Hugo blev
rörd och ville trösta honom; lättare till sinnes
följde honom Eckbert till staden.
Det tycktes emellertid vara hans fördömelse
att ösa misstro just ur förtroendets minut, ty
knappt hade de inträtt i salen förrän vännens
miner i de många ljusens sken inte behagade
honom. Han trodde sig märka ett hånleende,
det slog honom att den andre blott föga talade
med honom men mycket med de närvarande
och alls inte tycktes akta på honom. En
gammal riddare fanns i sällskapet, som alltid visat
sig som Eckberts ovän och ofta på ett menande
vis försport sig om hans rikedom och hans
hustru. Till honom sällade sig Hugo, och de
talade med varandra en stund hemligen och
häntydde på Eckbert. ’Denne såg sin misstanke
bekräftad, han trodde sig förrådd och ett
fruktansvärt raseri intog honom. I det han
alltjämt stirrade framför sig, såg han
plötsligen Valters ansikte, alla hans miner, hela
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
