Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludwig Tieck: Den blonde Eckbert. Till svenska av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDWIG TIECK
hans välbekanta gestalt, han såg alltjämt dit
bort och blev övertygad att ingen annan än
Valter talade med den gamle. Hans fasa var
obeskrivlig; utom sig störtade han därifrån,
lämnade staden och återkom efter många
irrfärder till sitt slott.
Som en orosande ilade han nu från rum
till rum, ingen tanke höll han fast, från
rysliga föreställningar föll han ned i ännu
rysligare, och ingen sömn kom i hans ögon. Ofta
tänkte han att han var galen och med sina
inbillningar själv satte ihop alltsammans; därpå
erinrade han sig åtér Valters anletsdrag, och
allting blev honom mer och mer som en gåta.
Han beslöt att göra en resa för att ordna
sina föreställningar; tankarna på vänskap och
umgänge hade han övergivit för alltid.
Han drog åstad utan att bestämma sig för
någon särskild väg, han såg blott föga på
nejderna framför sig. När han några dagar
hade farit så fort hans häst travade, märkte
han plötsligt att han förirrat sig i ett
klipplandskap, där man ej kunde upptäcka någon
utväg. Slutligen träffade han en bonde, som
visade honom en stig över ett vattenfall; till
tack ville han ge honom några mynt, men
bonden vägrade.
— Vad nu, sade Eckbert för sig själv,
jag-kunde inbilla mig att detta inte är någon annan
än Valter! Och i detsamma såg han upp än
en gång, och det var ingen annan än Valter.
Eckbert sporrade sin häst så fort han kunde
springa, genom ängar och skogar, till dess den
stupade under honom. Obekymrad därom
fortsatte han sin resa till fots.
Drömmande steg han uppför en kulle; det
var som förnam han ett nära, glättigt
hundskall, björkar susade och* han hörde en sång
med underliga toner: ’
Skogsensamhet,
ljuv igen jag vet:
ont mig ej sker,
avund ej mig ser,
kring mig jag vet ■—
skogsensamhet.
Nu var han förbi, han kunde inte hitta ut ur
gåtan om han drömde nu eller fordom drömt
om en kvinna Berta; det underbaraste
blandades med det vanligaste, världen omkring
honom var förtrollad och han var inte mäktig
av någon tanke eller något minne.
En krokig gammal kvinna med en krycka
släpade sig hostande fram emot honom utför
kullen.
— Kommer du med min fågel? Mina
pärlor? Min hund? skrek hon. Se, orätten straffar
sig själv; ingen annan än jag var din vän
Valter, din Hugo.
— Gud i himmelen, sade Eckbert stilla för
sig själv. I vilken fruktansvärd ensamhet har
jag inte tillbringat mitt liv!
— Och Berta var din syster.
Eckbert föll omkull.
—- Varför lämnade hon mig så lömskt?
Annars hade allt slutat gott och väl, hennes
prövningstid var ju redan förbi. Hon var
dotter till en riddare, din faders dotter, som
han lät uppfostra hos en herde.
— Varför har jag alltid anat denna rysliga
tanke? ropade Eckbert.
— Därför att du hörde din far en gång
berätta därom i din tidiga ungdom. För sin
hustrus skull fick han ej uppfostra denna
dotter hemma hos sig, ty hennes mor var en
annan kvinna.
Eckbert låg vansinnig och döende på marken.
Känslolös och förvirrad hörde han den gamla
tala, hunden skälla och fågeln upprepa sin sång.
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
