Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Fyrkantiga horisonter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
FYRKANTIGA
HORISONTER
Svenska Akademiens sekreterare tycker
inte om sådana uttryck som ”fyrkantiga
horisonter” i modern poesi. Men om poesiens
uppgift är att avspegla eller gestalta och
uppenbara verkligheten, kan man då
egentligen tänka sig ett mer adekvat, poetiskt, sant
och genialt, dessutom fonetiskt välljudande,
uttryck för det andliga läget nu än just
fyrkantiga horisonter? Personligen har jag
förälskat mig i frasen, använder den dagligdags,
nästan som en privat besvärjelseformel eller
interjektion. Man läser exempelvis herr
Molo-tovs tal före den finsk-ryska så kallade
konfliktens utbrott, och orden är utan tvivel
desamma som de vi dagligen använder; inte
heller syntaxen är på minsta vis modernistiskt
derangerad, men innebörden glider oss helt
och hållet förbi. Vi fattar den inte längre.
Inte annat än rent poetiskt och som
fyrkantiga horisonter. Köpenhamnaren på gatan i
nattdräkt och tofflor som läser i
morgontidningen, att hans fria rike, grundat i urtiden
av Oden själv, inte längre existerar som
sådant, stormakternas vita böcker som med
autentiska dokument bevisar rakt motsatta
saker — allt detta sammanfattas oöverträffat
klart i det citerade uttrycket. Men gäller det
dikt är det onekligen finare att med enkla och
klassiska ord åstadkomma ett önskat
helhets
intryck av något fyrkantigt horisontellt eller,
om man så vill, en allmän horisontell
fyrkantighet. Har överhuvudtaget någon modern
diktare lyckats med det miraklet så som
Kafka? Hans stränga och fruktansvärda dikt
ger kanske den enda sanna bilden av tidens
inre kamp och oemotståndliga skeenden. Jag
märker i dessa dagar ofta att det är en slags
vila att låta tanken gå till ”Slottet”, vars inre
spänning är så enorm, att den kan lösas, inte
i gråt, men i ett skratt av visserligen föga
godmodig art. Med ett säreget igenkännande läser
man det kapitel, där hjälten, nedtyngd av en
förtvivlad sömnighet, förgäves strävar att
genom de olika sovrumsdörrarna nå kontakt
med ”herrarna från slottet”. Dessa oavbrutet
smädade herrar, vilkas beteende tycks lika
mekaniskt, obegripligt, suspekt och
skrämmande som de aktuella politiska herrarnas
hjärtliga samtal, notväxlingar och
dementerade telegram på den stora skådebanan. —
Det som nu pågår upplever man trots allt som
religionsstrid, en kamp mellan andemakter.
Det är egendomligt att iaktta hur den ena
antitesen efter den andra löser upp sig som
oväsentlig och kvar blir bara en enda väldig
antites. Knappast mellan olika nationer står
den . djupa kampen. Inte ens mellan diktatur
och demokrati, vilket jag ända till den femte
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
