Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Mörne, Arvid, Över havet brann Mars - Hemmer, Jarl, Klockan i havet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
maskinen hade haft permission tillsvidare. Nu
när våra roller är ombytta så blir det alltså
ett brev.
Var skall jag börja? Min läsning har varit
ganska planlös och på mitt bord ligger
böckerna staplade i mycket nyckfulla
kombinationer. Den finskspråkiga litteraturen
saknas tyvärr, men jag har visst tidigare
skrivit och berättat att jag kommer att inskränka
mig till de svenska böckerna. Andra kan
bättre ge Dig en bild av vad våra finska
bröder uträttat på området. Och man hinner inte
heller med allt.
Diktsamlingarna dominerar till antalet —
nu som så ofta förr. Det skrivs mycken lyrik
i det svenska Finland och vi har
överhuvudtaget en böjelse för det mindre formatet. Jag
räknar till fjorton och tar ut Arvid Mörne,
”Över havet brann Mars”.
Jag skall inte kommentera titeln. Det finns
så mycket väldigare potentater som
kommenterar den på sitt sätt, effektivare och
fruktansvärdare än vi kunde drömma om i oktober
och november. Mörne har självfallet sitt ord
att säga också dem, även om han lika väl som
Du och jag vet att de inte lyssnar till honom.
Han ser Erövraren sitta lutad över en
världskarta, flytta sina segrande knappnålsflaggor i
nya positioner och le åt kontinenterna som
darrar för honom:
Hans bataljoner marscherade, hans tankskolonner
rullade,
hans flygeskadrar skyndade i ljudlös gång
från mål till mål
i den brinnande natten.
Är vi då alla vanmäktigt underkastade
Anankes välde? Finns det inte något annat
perspektiv? Mörne vet att det finns, han
känner även en makt som heter Nemesis divina,
men livet har lärt honom att den gudinnan
sällan hjälper oss i det ögonblick vi åkallar
henne. Men hon finns:
Förgätet i världshavets mörker,
sopat av orkaner, hamrat av sjöar,
tålmodigt bidande i drivor av skum
låg Sankt Helena.
Mörnes tidsdikt är inte bara ett återsken av
det som tusenden av oss går och bär på. Den
får sitt utlopp ur en djupt personlig livskamp,
en brottning med livets och evighetens
problem som följt honom genom alla hans senare
diktböcker. Han söker sig förbi insikten om
vedergällning, ty den tillfredsställer honom
inte. Du finner i hans nya bok dikter, som
både i tanke och stämning direkt anknyter till
Fröding, dikter som sammanhänger med hans
längtan till en fullkomlig förlösning. Men han
har inte heller förlorat förmågan att lyssna
nära jorden, nära människohjärtat. Han vet
att det finns en jordisk verklighet, ett
brädd-fullt ögonblick som i sig innesluter evigheten.
Och det är väl slutligen den enda evighet vi
äger:
Rum och tid och evighet!
Vad säga de hjälplösa namnen?
Mindre om tingen den vise vet
än barnet i modersfamnen.
I den vackra sagan om Nyponblomma och
Fackelblomst är samma resignerade och ändå
tillräckliga kunskap uttryckt:
Nyponblomma och Fackelblomst,
barn av mörker och mull,
minuten allena är evighet
och vi föds för minuters skull!
Det är kanske överflödigt att försöka göra
värderingar efter skalan bättre-sämre. Men
personligen tycker jag att det i samlingen
finns dikter som tillhör Mörnes allra starkaste.
Han hör dödsjörullningen mot mörklagda
stränder, men han upplever fortfarande
gry-ningsstrimman, han upplever den i en sluten
värld som är hans och evighetens. Hans ord
når oss starkt, enkelt och lyskraftigt.
Bakgrunden för Jarl Hemmers dikt är inte
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
