Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Hemmer, Jarl, Klockan i havet - Tegengren, Jacob, Mot skuggorna - Torvalds, Ole, Vi sjunger inte för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN FINLAND
mindre svart och ångestfylld än för Mörnes.
Men vägen ut — eller rättare: försöket att
finna den — är en annan. I ”Klockan i havet”
biktar Hemmer sin gudstro. Men Gud har
inte förmått bjuda stormen att lägga sig och
skänka hjärtat ro. Bakgrunden har fortfarande
svarta ränder, förtvivlan slår sina klor i ett
blödande hjärta och tron får erövras om och
om igen. Sådant är åtminstone mitt intryck av
många av dessa dikter — men kanske det är så
det skall vara. Också tron känner väl samma
djupa motsatsspel som otron:
Säg till ditt bröst: var stilla.
Skrik: jag släpper Dig icke, Gud,
innan Din hand mig välsignat!
Viska: ske dock Din vilja!
Det finns inte mycket kvar av den
romantiska lyrikern hos Hemmer. Men någon gång
kan han ännu sjunga en melodisk visa en
majmorgon eller fyllas av den ljusa,
innerliga känsla som han en gång tolkat i de
vackra orden om att det är de stilla stunderna
vi skall leva på. Han längtar att vila ut hos
något som är annorlunda och enklare än hans
eget liv. Han har upplevt denna längtans
förlösning även på ett metafysiskt plan och
kallat mysteriet för Gud. Han återkommer
ständigt till den erfarenhet namnet täcker — och
jag vill inom parentes säga att han inte
alltid gör det på ett poetiskt lyckligt sätt. Men
jag tänker inte utbreda mig i petitesser. Vad
jag närmast tänker på just nu är huru litet
det som Mörne kallar ”de hjälplösa namnen”
slutligen betyder. Hemmers erfarenhet av
vårens under är slutligen inte väsensskild från
Mörnes, även om han kallar den en gåva av
Gud. Och majmorgonens ljus blir inte mindre
underbart därför att de flesta av oss inte veta
svara på frågan vem som skänkt oss det.
Även i Jacob Tegengrens diktning har
den religiösa upplevelsen alltid ingått som ett
väsentligt element. Den har hos honom en
stark panteistisk karaktär, en karaktär som är
mycket utpräglad i den nya samlingen ”Mot
skuggorna”. Naturen är besjälad och den ger
kontakt med det gudomliga som ingår i dess
väsen. Tegengrens dikt är inte originell —
på vanlig svenska skulle det heta att den
ibland blir litet enformig — men den har en
varm och mjuk glans. Han känner döden och
ensamheten intimare än förut, han ser
skuggorna sänka sig över det flyktiga, eviga livet.
Men han är trofast i sin tro på detta liv,
trofast även när han frågar och tvivlar och
skakas. Jag tror att det inte är svårt att finna
förbindelseleden med Mörnes och Hemmers
eviga nu i rader som dessa:
En människa hinner först då det största en mänska
kan hinna,
när bräddat av glädje och sorg hon känner sitt hjärta
brinna
i alla och allt som har liv, i varandets eviga spel,
av det hela en del.
Så ha vi fått en ny lyriker — litet
Lagerkvist, litet Ferlin och ett par stänk från andra
håll. Jag menar det inte som en jämförelse,
utan för att ge Dig ett ungefärligt begrepp om
stilen och tonen. Mannen är ung, heter Ole
Torvalds och debuterar med ett dikthäfte med
titeln ”Vi sjunger inte för dem”. Det här är
anslaget:
Vi är lite skygga och böjda
av att aldrig hitta hem.
Andra är breda och nöjda.
Vi sjunger inte för dem.
Denne debutant har utpräglad stilkänsla.
Han använder inga överflödiga dekorationer,
han skyr stora ord och överansträngda
känslor. Han sjunger om sin kärlek, om sig själv
och litet om världen och livet i allmänhet.
Ibland konverserar han smakfullt och fyndigt,
ofta når han en enkel och varm innerlighet
som framhäves av sina reservationer. Det
lönar sig att stifta bekantskap med honom.
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
