- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1940 Årg. 9 Nr 6 /
482

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Italiens öde - Anmälda böcker - Borgese, G. A., Goliath, the March of Fascism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN STOLPE

vara en karaktärslös man utan stolthet och
heder, utan skymt av moralisk lojalitet och
fysiskt mod.

Varifrån kommer denna skamliga bild av
italienaren?

Borgese ger ett överraskande svar:

”Det var inte en fransman eller en britt,
som först försåg italienarna med deras
mindrevärdeskomplex; det var deras största diktare,
Dante. Inte heller var det en spanjor eller en
tysk, som fullbordade Dantes verk; det var
den störste bland deras egna prosaförfattare,
Machiavelli.–––––-Om livet i det medeltida

Italien hade varit så till den grad grymt och
moraliskt förfallet, som Dante målar det, vem
skulle då kunna förklara den estetiska och
mystiska skönhet, som dock föddes ur detta
påstådda elände? Italien som symbol var
heligt för Dante, men italienarna var
anatema för honom. Siena, Lucca, Arezzo, alla de
toscanska städerna, för att inte tala om hans
eget förbannade Florens, var helvetets filialer
på jordens yta; vad beträffar Pisa, så var det
synd — tyckte han — att öarna utanför den
tyrrhenska kusten inte kunde flytta sig och
tillsluta Arnoflodens mynning, så att den
stigande floden kunde kväva Pisas invånare, alla
på en gång.”

Machiavelli är förvisso i många avseenden
en Anti-Dante, men mycket av Dantes
människoförakt har ändå gått över i hans verk.
Ingenting av verklig storhet eller skönhet har
någonsin förekommit sedan antikens
undergång; samtiden erbjuder endast en bild av
förfall. Trots all sin realism kunde
Machiavelli icke nå fram till verkligheten utan blev
en perverterad romantiker. Avskummet Cesare
Borgia kunde inte infria Machiavellis
drömmar om den absoluta cynismens seger och
välgång. Machiavellis misstag var större än
Dantes. ”Det hade varit absurt att drömma om ett
nytt romerskt enande av världen, baserat på

senmedeltidens romerska pöbel och en
ama-törlatinists och skribents auktoritet; men det
var helt orimligt att planera ett etablerande
av en italiensk monarki, grundad på ett slags
ärftlig romersk påvlighet.” Machiavellis
envetna filosofi (”Jag kommer aldrig att
upphöra att framställa Cesare Borgia och hans
gärningar som efterföljansvärda exempel”)
skulle ha passat bättre i munnen på de
grymma erövrare, som berövade Italien
sista skymten av dess ära och frihet. ”Det är
beklämmande att höra lammet bräka en hymn
till perfiditeten och grymheten i det ögonblick
det befinner sig i vargens gap.”

Renässansens genier skådade tillbaka i
stället för framåt — ”gravar tar lättare levande
människor än de släpper döda” — och kunde
därför icke grunda ett nytt Italien. Tre
århundraden av italiensk historia blev ur
nationell synpunkt likgiltiga. Poeter och
litteratörer — särskilt känsliga för högmodets och
fåfängans frestelser — utbildade en tom
romantik av rasen och blodet. ”Om den
intellektuella elitens män hade förmått känna
mänskligt och anspråkslöst, i en anda av
broderlighet, gentemot förflutet och framtid, mot
romare och s. k. barbarer, skulle de ha varit i
stånd att bygga upp en överklass, som skulle
kunnat leda deras folk till den framtid de
drömde om.” I stället glömde man folket, och
hela ens uppmärksamhet fängslades av
antikens efterlämnade marmorfragment, byster,
statyer — allt under det den egna nationen
gick under. Borgese skisserar en hemsk bild
av det italienska förfallet mellan renässansen
och 1800-talet: kvinnor som ödade all sin
kraft på böner och övertro, män som
förslösade sina energier på likgiltiga erotiska
sensationer. Stendhal har i ”La Chartreuse
de Parme” på ett oöverträffat sätt fångat
detta förfall. När någon gång en överlägsen
personlighet föddes, blev han en gigantisk

482

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 15:56:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-6/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free