Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Italiens öde - Anmälda böcker - Borgese, G. A., Goliath, the March of Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENS ÖDE
brottsling som Napoleon eller Casanova. Det
var, som om Italien skulle ha offrat sig själv
på skönhetens altare. Men ”ingenting, inte ens
konsten, kan ersätta socialt liv”.
4.
Under 1800-talet blev Italien äntligen, vad
Frankrike då varit i århundraden, en modern
nation med kropp och själ, med ett avrundat
territorium och en allmängiltig lag. Det var
huvudsakligen ett verk av fem diktare och tre
hjältar. Diktarna var Alfieri, Parini, Foscolo,
Manzoni och Leopardi. Hjältarna var Mazzini,
Garibaldi och Cavour. Cavours mål var
Norditalien som ett kungarike under
Pie-montedynastien, förenat med de andra
italienska staterna. Den inspiration, som kom
från Mazzini och Garibaldi, hjälpte honom
längre än han själv syftat — till ett enat
Italien.
Efter mer än fem århundraden hade
fanto-met äntligen tagit gestalt. Borgese lägger stor
vikt vid att den italienska nation, som då
föddes, icke var resultatet av social kamp och
ekonomisk determinism utan betydde ett
förkroppsligande av andliga principer, av idéer.
Som ett namn och ett fantom var Italien
Dantes barn; som historisk verklighet var det en
dotter av 1800-talets filosofi och dikt.
Italiens sista tragedi är, att dess senfödda
hopp mycket snart försvann. ”Risorgimentos”
Italien dog efter knappt mer än ett halvsekel:
1922 kom fascismen.
Orsakerna till denna förbluffande svaghet
är många. En av dem är, att det italienska
frihetskriget knappast blev en framgång tack
vare egna italienska ansträngningar.
Italienarna utkämpade två oavgjorda slag, vid
Custozza och Lissa, men den italienska armén
lyckades aldrig själv vinna en avgörande
seger över österrikarna. Italien gick ut ur
kriget som segrare tack vare utländsk hjälp och
med sin gamla mindrevärdeskänsla ytterligare
stärkt: ”För italienarnas känsliga och såriga
inbillning tedde det sig som om denna
jordens mäktiga, Bismarck, Napoleon och den
österrikiske kejsaren Frans Josef, från sin
olympiska bankett skulle ha släppt ned en
allmosa av kärlek — samt av förakt — till
Italien, födande dess kropp, mördande dess
själ...” Italien hade inte erövrat utan bara
tågat in i Rom. Elaka kritiker kunde rent av
hävda, att det hade krupit in i den heliga
staden. Konfiskeringen av det katolska Rom var
icke en nationell italiensk prestation utan en
biverkan av den protestantiska tyska segern
över den latinska och katolska världen.
Mommsen frågade, under ett besök i Rom:
Nu när italienarna är i Rom, vad kommer de
att göra? Man kan inte hålla sig kvar i Rom
utan en universell idé.
Italienarna frågade mer eller mindre öppet
sig själva detsamma. ”Trots all den lycka, som
krönt deras ansträngningar, trots all den
hjältedyrkan de ägnade sina fallna krigare och
konspiratörer, kände de sig längst inne besvikna
och ynkliga.” I mer än ett halvt årtusende hade
Italien varit en själ utan kropp. Nu, när Italien
fått sin kropp, började det tvivla på sin själ.
Intelligens — särskilt litterär intelligens — hade
skapat Italien. Intelligens — eller elitens
sviktande intelligens — kom att bringa hela
Italiens framtid om intet. Det stora misstaget var
den förhäxande men alltför tyngande danteska
idén om det italienska folkets speciella
mission, om det utvalda folket, en världens
för-lossare, om också icke dess härskare. Den
rätta vägen borde ha varit att ta sikte på de
närmast liggande, anspråkslösa, nationella
uppgifterna utan att därför släppa mänsklighetens
gemensamma slutmål ur sikte. När
siciliana-ren Francesco Crispi — den mest betydande
statsmannen efter Cavour — försökte
undertrycka friheten i landet, lyckades han. Men
när han drömde om ett imperialistiskt krig,
ett knäckande av Frankrike, misslyckades han.
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
