Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Italiens öde - Anmälda böcker - Borgese, G. A., Goliath, the March of Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Genom nederlaget, det skamliga, oförglömliga
nederlaget mot Abessinien 1896, grävde sig
mindrevärdeskänslan än djupare in i den
italienska själen. Dess ledare var oförmögna
både att handla som Bismarck och att tänka
som Mazzini. Mommsens fråga fick aldrig
något svar.
Då framträdde återigen en diktare, den
förste efter Dante och Machiavelli, som
kunnat påverka och förvandla hela sitt folks själ,
Gabriele d’Annunzio, som Borgese möjligen
föraktar, men vars stora betydelse för sitt
land han ändå ger en förbluffande och
alldeles övertygande bild av. Den särskilt i
nordiska länder mycket föraktade d’Annunzio är
utan tvivel en av de ledande andliga krafterna
i vår tid. I sin medelålder börjar han tröttna
på kvinnor, hästar och skulder och längta
efter handling. Han hade anlag i sig både till
en Casanova och en Napoleon, men de höll
länge varandra i schack. ”Jag har upplevat
allt utom glädjen över att få döda”, suckade
han en gång till sin barberare i Florens. När
Viktor Emmanuel intog den mördade
Umber-tos plats, riktade skalden en flammande poetisk
epistel till honom: ”Om du inte kommer att
skänka det italienska folket storhet och ära,
kommer jag att stå bland dina fiender.” Han
skrev en episk sång över Garibaldi, som han
själv föredrog på teatrarna i de olika städerna
— blicken föll genomen dekadent monokel ned
på det ofantliga manuskriptet, och han vände
sidorna med en hand lika vit som skjortan,
halsduken och ansiktet; han var liten till
växten, rösten iskall och nasal men befallande.
För skulder måste han visserligen efter att ha
producerat tusentals sidor poesi rymma till
Frankrike, men från Paris skrev han sina
erövrings- och krigssånger, när Italien kämpade
i Libyen. Han kom tillbaka till sitt land, just
som Italien skulle gå i krig.
Kriget blev en sorglig historia. Italien
förrådde skamligt Tyskland; fördraget med de
allierade var moraliskt ynkligt och som affär
suspekt. Kriget gav icke Italien några
avgörande vinster. De syditalienska spagettiätarna,
de toskanska bönätarna och de norditalienska
risätarna marscherade hojtande ut i ett krig
— de visste inte, om det var demokratiskt
eller imperialistiskt, ty de kunde knappast
stava så långa ord. D’Annunzio förvandlade
sig till il Comandante; då och då lämnade
han sina vita marmorpalats och marmorvita
älskarinnors sköten för en gest, en bragd, ett
militärt äventyr — som ängeln Gabriel flög
han över Wien och kastade i stället för
högexplosiva bomber ned upprop, skrivna på
den sublimaste prosa. Den senare berömde
general Badoglio försökte lura ned
österrikarna på de italienska slätterna men kunde
sedan inte hejda dem utan led det
förkrossande, för alla italienare outhärdliga
nederlaget vid Caporetto, världskrigets skamligaste
sammanbrott. Det bör emellertid inte
glömmas, att motståndarna inte kunde fullfölja
segern utan hejdades med endast nominell
hjälp av de allierade, varefter den
italienska armén på egen hand vann slaget vid Piave
i juni 1918, som blev de allierades första
stora seger och möjligen betydde en
vändpunkt i världskriget, det första allvarliga
slaget mot centralmakternas militära struktur.
Segerns frukter berövades landet genom en
svag diplomati och de allierades
hänsynslöshet. Åter låg landet blödande, förödmjukat,
mången trodde tillintetgjort. Hela nationen
låg som i en masochistisk kramp. Det bör inte
glömmas, att den ende mannen i landet då
var den illa beryktade poeten d’Annunzio,
som drog sitt svärd och genomförde
Fiume-äventyret i september 1919. När generalen
Pittaluga skulle slå ned kuppen, besegrade
honom poeten icke med svärd utan med sin
heroiska hjältetenor, och generalen föll
gråtande till poetens bröst. Under denna eskapad
skapade poeten mönstret för hela den heroiska
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
