Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Szende, S. och Stem, L., Turkiet, anmäld av Bo Enander - Litauiska noveller, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
En bok om Turkiet
STEFAN SZENDE och LADISLAUS STERN:
Turkiet nyckellandet i Orienten.
Bonniers 1940. 5: 50.
Den utomordentligt betydelsefulla roll som
Turkiet spelar i den nuvarande internationella
situationen ger Stefan Szendes och Ladislaus
Sterns arbete om den nya turkiska
nationalstaten stark aktualitet. De båda författarna ha
lyckligt gått i land med sin svåra uppgift att
ge en verkligt allsidig belysning över det
moderna Turkiet, dess politiska, sociala och
ekonomiska problem. Resultatet av deras
bemödanden har blivit en förträfflig handbok,
som säkerligen inte kommer att kunna
undvaras av någon som vill försöka tränga in i
Främre orientens brokiga värld. Av särskilt
intresse är kapitlen om Bagdadbanan, det
ekonomiska återuppbyggnadsarbetet samt
översikten av Turkiets militära maktmedel. Arbetet
är, det kan tryggt sägas, deciderat proturkiskt
och anmälaren skulle nog vilja reservera sig
för den något okritiska beundran för Kemål
Atatürk, som är ett genomgående drag i detta
arbete. Men frånsett detta, är denna bok en
utmärkt inledning till den serie ”Krig och
fred”, som står under professor G. Westin
Silverstolpes ledning. Bo Enander
Litauiska noveller
Litauiska noveller. Till svenska av Ragnar
Öller och Nils Bohman. Vepe förlag
1940. 4:—.
Litauen var i början av 1400-talet under
storfurst Vytautas ett stort och mäktigt rike,
men efter unionen med Polen förlorade det i
betydelse, uppgick i det ryska riket och
spelade inte längre någon politisk roll — förrän
det efter världskriget uppstod igen som
oavhängig stat. I belysningen av dessa historiska
fakta får man lov att se landets litterära
utveckling.
I ett förord till en nyligen utgiven samling
litauiska noveller på svenska betonar
professor Vincas Mykolaitis, att den litauiska
konstdiktningen — i motsats till den
littera
tur, som alstrats av anonyma diktare ur
folkets led — ännu intar en relativt blygsam
ställning. ”De stora litterära strömningarna
och smakriktningarna i Europa, såsom
franskklassicismen, nyromantiken, naturalismen,
symbolismen och expressionismen, ha i rätt
ringa grad och dessutom ganska sent
påverkat den litauiska litteraturen. Men i stället
har denna ständigt förblivit i intim kontakt
med folket självt.”
En läsare av de i denna volym
sammanförda novellerna frapperas också av deras
folkliga, att inte säga rustika karaktär. Ingen
av bokens berättelser träder i fråga om sitt
motiv och stoff utanför råmärkena för
folkligt liv, bönders liv, livet på landet. Och
många av dessa noveller kunna betraktas som
bukolisk epik, ja, en av dem, och en av de
utförligaste, nämligen V. Krèvès ”Herden” är
ingenting annat än en herdedikt på prosa, en
vemodig och rörande, för vår kärvare smak
kanske en aning sentimental dikt om en
gammal dödfärdig herde och en gammal lind . . .
Men i en sådan berättelse, likaväl som i Jonas
Biliünas ”En sorglig historia” — med motiv
från de litauiska böndernas uppror mot den
ryske förtryckaren år 1863 — finns en
folklig poesi, som måste vara äkta och genuin.
Till det i sin gråtmildhet prövande måste
anmälaren nog räkna den legendartade
berättelsen ”Veronika”, av A. Vienuolis. Den
handlar om en bondtös, som det gått galet för.
Övergiven av sin älskare, som rest till
Amerika för att skära guld med täljknivar, väntar
hon ett barn, men omgivningens grymhet och
skräcken för skammen driva flickstackarn till
slut i döden. Fröding har i några strofer
skildrat ett liknande människoöde —och hur mycket
njutbarare i sin koncentration är inte denna
dikt än denna uttänjda och blöta historia!
Som en kultiverad berättare med blick för
tillspetsade konflikter visar sig Ignas Seinius.
De två prov på hans berättarkonst som
återges i denna volym — ”Jag drar upp en polsk
aristokrat ur sjön” och ”Fadern” — äro
verkningsfulla i sin dramatiska livfullhet och på
grund av den äkta känsla som
genomströmmar dem. En mer nervöst ironisk talang
ådagalägger Jurgis Savickis. Hans två
noveller ha sin egenart i sitt spelmanshumör och
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
