Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Golding, Louis, Mr Emmanuel, anmäld av Artur Lundkvist - Masefield, John, Berättelsen om Levande Ned, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
brytelser. Det märkliga med honom är att
han trots sin ålder och skröplighet inte låter
sig nedbrytas, ja, han upphör slutligen att ens
känna fruktan för de bottenlöst brutala män
som har hans liv i sina händer. Han finner
tröst i de gamla judiska psalmerna som han
oföränderligt nynnar hur de än försöker slå
sönder hans mun; för övrigt är han mycket
omtöcknad och rymmer bara ett par
outplånliga, dödstrotsande tankar.
Av en påfallande romanmässig slump
kommer en av hans gode vän Silvers döttrar att
ingripa avgörande i hans öde. Det är den
av-fälliga, förtappade, med fasa omtalade Elsie
Silver, tidigare en av Berlins saftigaste
varieté-konstnärinnor, nu oumbärlig älskarinna åt
nazistpampen Brockenburg. Det blir en
livs-sak för henne att rädda mr Emmanuel,
hennes barndoms godhjärtade farbror, och vad
inte engelska utrikesdepartementet förmått det
förmår hennes sex-appeal, ehuru det knakar
oroväckande i nazistmaskineriet. Plötsligt
försatt på fri fot har mr Emmanuel djärvheten
att uppsöka Brunos moder på en adress i
Hamburg. Han finner en svampig, i
sentimentalitet upplöst kvinna som lever med en
gorillalik S. A.-man och ängsligt försöker
utplåna sitt förflutna. Han far hem och delger
gossen den ädla lögnen att modern dött som
en hjältinna. Nu ska lille Bruno avvänjas från
moderssvärmeriet, vilket med ens betraktas
som sjukligt, och bli en riktigt käck pojke!
Detta är berättat på fyrahundra sidor med
en mängd detaljer av ogenerat känslosamt
slag. Den präktige mr Emmanuel blir inte så
lite tröttsam med sin ohejdade pratsamhet,
som boken ger överdriven rättvisa åt. Och det
går så, att hans från början rätt klart
framträdande gestalt efter hand utsuddas i
ordflödet och blir allt otydligare. Vad mr Golding
beträffar spelar han alltför gärna rollen av
vuxen karl som bär sig avsiktligt barnsligt åt.
Han är en banalt talangfull romanskribent
som söker förena egna framgångar med
välsinnade tjänster åt mänskligheten. Är alltså
denna hans bok litterärt sett av enklaste slaget
har den dock förtjänster som progaganda.
Framför allt torde den tala till lättrörda
hjärtan, vad värde det sen kan ha, eftersom
sådana hjärtan blott alltför lätt rörs än hit och
än dit. Artur Lundkvist
Levande Ned
JOHN MASEFIELD: Berättelsen om Levande
Ned. Översättning av Louis Renner.
Bonniers 1940. 9: 50.
John Masefields berättelse om Döde Ned,
denna brottmålshistoria från det slutande
1700-talets England, kvarstår i minnet som nära
nog den fulländade historiska äventyrsromanen.
Särskilt hade författaren lyckats fånga
tids-tonen och tidsfärgen så väl att boken gott
kunde passera som ett autentiskt dokument.
Berättelsen avklipptes emellertid på mitten, och
det stod klart att en fortsättning var att vänta.
Här är den nu och även om den inte
alltigenom lyckas hålla vad inledningen lovade så
bör den inte försummas av någon, som läste
bör j an.
Unge Ned Mansell, som oförskyllt fick dingla
i galgen som mördare men räddades till livet
genom ett knep och skickliga läkarvänner,
lämnade England under falskt namn ombord på
ett slavhandlarskepp och utan mycket hopp om
att kunna med öppet visir åter sätta sin fot på
Englands mark. Fortsättningsberättelsen tar
vid, när fartyget kommit ett stycke till havs
på sin resa till afrikanska västkusten, där
slavarna skola inköpas och lastas för vidare
befordran till Västindien. Så länge skeppet
är med i skildringen, står denna fullt ut på
samma nivå som den förra boken. Kaptenen
ombord visar sig i fråga om sadism och
disciplinärt nit vara en jämlike till den genom
Nordhoff—Halls ”Myteriserie” bekanta
kapten Bligh, men han är dessutom en skurk
och en liderlig sälle. Den unge skeppsläkaren
blir omedelbart föremål för hans misshag
och misstänksamhet, och hans position blir
inte bättre när kaptenen dött i gula febern
och efterträtts av en mera småskuren men lika
grym underhuggare. Infernot når sitt
maximum av plåga och vämjelse, när fartyget
stuvats fullt med fjättrade slavar, som försmäkta
i den glödande hettan under däck. Man känner
snarast en befrielse, när det otursförföljda och
osaliga fartygets hela besättning så när som
på Ned faller offer för ett överfall från
infödingarna. I den stillhet och ensamhet som
följer på all gräsligheten inrättar sig Ned i
den skeppsbrutnes klassiska situation, och man
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
