Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Masefield, John, Berättelsen om Levande Ned, anmäld av Georg Svensson - Fabricius, Johan, Slottet i Kärnten, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
får nästan gå till ”Robinson Crusoe” för att
finna motstycke till detta avsnitt. Därmed är
emellertid kulmen i berättelsen nådd, och
fortsättningen läser man med mera förstrött
intresse. Ned kommer i kontakt med ett
bortglömt vitt folkslag i Afrikas inre, som
härstammar från de gamla grekerna och nu
befinner sig i ett tillstånd av stark degeneration.
Bakom murarna i dess befästa städer råder ett
slappt njutningsliv och en omständlig
byråkrati, som gör det föga motståndskraftigt mot
de blodtörstiga vilda stammar, som bara vänta
på att få ge det gamla kulturfolket dödsstöten.
Det är inte svårt att räkna ut att Masefield
med denna alltför fantastiska skildring velat
måla en allegori av Englands läge i ett åt
totalitära regimer alltmera utlämnat Europa.
Det ser ut att gå illa för de vita, men när den
gamle styresmannen (alias mr Chamberlain?)
knuffats undan av yngre förmågor och Ned
fått sätta försvarsordningarna i stånd klaras
likväl hyskan i sista stund. Ned vinner som i
sagorna prinsessan och halva kungariket och
kan som speciellt sändebud återvända till
England, där han också slutligen får full
upprättelse och rentvås från misstankarna för
mord. Hans tur är nu lika envis som fordom
hans otur, och man nästan värjer sig mot alla
de glada överraskningar finalen bjuder på.
Men tavlorna från Regencys London äro
utsökt målade. Georg Svensson
Melodi ur fjärran
JOHAN FABRICIUS: Slottet i Kärnten.
Översättning av Saima Fulton. Norstedts
1940. 9: 75.
Att slå sig ned med ”Slottet i Kärnten”
av den holländske författaren Johan
Fabri-cius medför åtminstone till en början en
behaglig avspänning från surret av
krigsrapporter. Man slungas femtio år tillbaka i tiden
och hamnar i rama idyllen i en avkrok av
det gamla österrikiska kejsardömet. Där
ligger ett murgrönsklätt, halvt förfallet gammalt
slott, Maria-Licht, vars åldrade härskarinna
just samlats till sina fäder. Den nye
slottsherren, baron Georg von Weygand, är en
halvgammal major, som inte motsvarat
släktens förhoppningar om en lysande karriär.
Änkling och barnlös finner han sig icke utan
behag i sin nya ställning och gör sitt bästa
för att upprätthålla de patriarkaliska
traditionerna. Han lägrar en av pigorna på slottet
och upptäcker, att livet ännu har åtskilligt att
bjuda honom. Historien rinner ut i sanden,
men en något bedagad ungmö av värdigt
stånd skänker honom snart en lycka, som han
inte erfarit i sitt första äktenskap. Snarast mot
hans vilja genljuder det gamla slottet undan
för undan av flera barnröster. Men idyllen
är bedräglig. När man minst anar det, hotar
katastrofen. Mitt under den glada leken råkar
moderns älsklingsbarn, sonen Stefan, ramla
ut genom ett fönster. Sorgen bryter ned
hennes redan förut bräckliga och psykiskt labila
konstitution fullständigt, och hennes hälsa
blir återställd först då hon gett livet åt ännu
en son, som till de underlydandes förskräckelse
får den dödes namn.
Tiden går fort, barnen växa upp och
romanen växer på bredden med skildringen av de
olika familjemedlemmarnas öden, samtidigt
som världshändelserna komma närmare och
det stora krigets slagskugga sänker sig allt
tätare över resterna av idyllen, där
upplösningsprocessen redan är i gång, när skottet
faller i Sarajevo. Slag i slag följa sedan de
personliga tragedierna till ackompanjemang
av fallna fästen och brutna fronter. Yngsta
dottern rymmer med en musiker av fransk
extraktion, äldste sonen stupar under
återtåget i Karpaterna, äldsta dotterns trolovade
på fronten i väster. Kaos bryter in i denna
välordnade värld, upp blir ned och under
över. Den gamle majoren håller sig
militä-riskt rak i det längsta, men hans medvetna liv
blir en senil blandning av minnesbilder och
vardagens monotona rutin, modern slocknar
som en skugga, den unge Stefan hamnar bland
kommunisterna, och den förlupna dottern
återvänder övergiven och hänger sig åt
erotik och valutaspekulationer. Den enda som
håller fast vid den aristokratiska traditionen
med allt vad den innebär av tyst heroism och
moralisk stabilitet, är den äldsta dottern
Lies-beth, som i det längsta försöker upprätthålla
ättens och godsets anseende i en tid då alla
värden devalveras. Men inte heller hon
undgår följderna av de ekonomiska och sociala
verkningar, som efterkrigstiden för med sig.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
