Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
på det sättet förlamade oss. Vår hjordinstinkt
var stark och fruktan fick inte rot i oss så
länge vi voro i flock. På rasterna stodo vi i
klunga på skolgården, betraktade det vita
fönstret och utbytte tankar om döden, det vill
säga fröken Jensens död. Till och med Oskar
höll sig till klungan.
Vi voro rentav stillsammast under rasterna.
Beklämningen från fröken Jensens sista dagar
hade givit vika för en nervös oro och
livaktighet som tog sig mångahanda uttryck. Vi kände
oss leva i ett undantagstillstånd, i en makaber
helg, och de långa timmarna måste fördrivas
på ett extraordinärt sätt. Disciplinen vacklade.
Vi sköto papperstussar, pickade griffel och
stoppade snöbollar i fickorna på varandra.
Per Håla hade brännvin i sitt bläckhus.
Ordningen blev bättre först när
sångövningen kom i gång på torsdagen. Vi skulle
sjunga vid graven och lägga ned kransar, det
blev bestämt från början. Fröken Lindman
skrev de verser vi skulle sjunga och de första
dagarna lämnade henne diktarmödan ingen tid
att ägna åt oss. Hon diktade i katedern och
förbrukade åtskilliga tvåöresark. Emellanåt
stack hon pennan i munnen och långa stunder
kunde hon skåda ut över salen med
drömmande blick. Vad vi hade för oss såg hon inte.
På torsdagsmorgonen låg ett fång granris
vid katedern och fröken Lindman satte sig att
binda kransar sedan hon först delat ut
verserna. Det var sex stycken inalles, prydligt
präntade på lika många kvartsark. Oskar och
jag fingo en vers på vår lott. Vi hörde
nämligen till de tolv sångare fröken Lindman valt
ut, tre par pojkar och tre par flickor som
parvis skulle sjunga var sin vers vid graven och
lägga ned en krans. De sex verserna bildade
tillsamman en hymn och arken voro numrerade
i den ordning de skulle sjungas. Oskars och
min vers var den sista. Varje ord av den
sitter lika fast i mitt minne som termerna i
multiplikationstabellen.
Dig väntar nu Han som allt försonar
som högt där uppe i himlen tronar.
Han dig hugsvalar vid nådens bord
och talar till dig med dessa ord:
Vad gott du gjort mot de minsta lammen
skall räknas här dig till godo. Amen.
Vi utvalda började genast lära oss våra
stycken utantill, varje sångarpar läste på sin
vers. De ratade förmågorna, som ju voro i
flertal, visade öppen besvikelse eller låtsad
likgiltighet. De voro satta till välskrivning eller
räkning men de varken skrevo eller räknade.
De mest missnöjda trotsade med ett dovt
mummel och knäppande och de läsandes entoniga
viskningar gingo som en susning genom det
undertryckta larmet. Fröken Lindman knöt sitt
granris och lyssnade förstrött. På rasten lade
vi verserna i en hög på katedern. Nästa timme
fortsatte vi att läsa dem om och om igen och
timmen därpå likadant. Efter middagsrasten
hörde fröken Lindman upp verserna och så
började sångövningen. Hon sjöng före och vi
följde med, först en och en och sedan i par.
Oskar blundade när han sjöng och hans
ansikte hade ett egendomligt frånvarande
uttryck. Hans röst var hög och klockren men
tonerna kommo såsom från ett instrument som
en annan än han själv spelade på. Jag tror att
han drömde om någonting ännu vackrare
under det han mekaniskt sjöng den inlärda
läxan.
Hela den dagen sjöngo vi och hela fredagen
och på lördagen hölls generalrepetition. Fröken
Lindman delade ut sex granriskransar som
voro garnerade med röda pappersrosor.
Katedern föreställde gravkullen. Varje sångarpar
höll en krans, sjöng sin vers och lade ned
kransen. Ingenting klickade och fröken
Lindman var nöjd. Efteråt öppnade hon dörren
till likrummet, dörren som blivit den mystiska
dörren för oss. För sista gången skulle vi se
vår gamla lärarinna. Tysta och högtidliga,
försagda men likväl nyfikna tågade vi in till
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
