Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
honom och kan ännu mindre hitta ordet för
det som skulle kunna bringa honom lindring:
i stället för ”vatten” mumlar han ”blommor”.
Men ännu i gravens omedelbara närhet rör
sig hemliga krafter och den unga flickan, som
ger honom en smekning, utlöser resterna av
hans senila åtrå:
”Som att släppa lös en hoppressad fjäder.
Han spratt upp ur sängen lik en elak gubbe
ur en trollåda ... Han vädrade ut sin själ med
vidöppna fönster; lönnkammaren, som den
kloke förseglar, vars dörr han vaktar i sömn
och i vaka, den öppnade han stort, brett,
hänsynslöst ... Och orden strömmade ut,
stinkande, gräsliga, otroliga. Ett långt livs
besparing av smuts och vederstygglighet.”
Hon mottar dem, de sköljer över henne, just
som hon går att möta sin älskade, åt vilken
hon ännu ej gett sig, åt vilken hon just i denna
natt ska komma att ge sig.
Denna ”psykologiska romantik” finns från
begynnelsen i Hjalmar Bergmans produktion,
ja, det är den som ända från början särpräglar
hans diktning, det är själva nerven. Sakta och
trevande vandrar han i sin vemodiga
ungdomsdiktning omkring med sin aladdinlampa,
sin blindlykta, vars skarpa ljusstråle han
plötsligt och med överraskande säkerhet för en
sekund låter sönderslita mörkret och blotta
scener, grupper och situationer som förvirrar
och förskräcker. Och redan i ”Blå
blommor” finns som kammarmusik denna
olyckliga, hopplösa, ja, brottsliga passion, som för
stor orkester sjutton år senare skulle brusa
i ”Chefen Fru Ingeborg”. Men egendomligt
nog har tjuguåringen en nyktrare syn än
fyrtioåringen. I ”Blå blommor” tar den
åldrande Bengts våldsamma förälskelse i sin
fosterdotter slut. När han efter många år
återser henne, finns det inte längre något spår
kvar. Inte ens passionen får där någon tragisk
storhet. Allt är bitter desillusion. Livet är ”pina
och plåga och smuts”, det är den smärtsamma
och brådmogna insikt som den unge diktaren
har att förkunna.
Det svaga stycket ”Familjens renhet” vill
suggerera fram en enda känsla: hur smutsigt
och äckligt är inte livet! ”Det underbara
leendet” är mildare och även suggestivare,
men det andas samma pessimism: kärleken är
alltid hopplös och olycklig. ”Väl må jag
skratta, prinsessa”, säger smeden Vaulund.
”Jag älskar Alvit, Alvit Elfinn, Elfinn älskar
prinsessan; och du min dyra prinsessa, du
älskar ju mig.” Endast i döden ler den älskade
emot en med det underbara leendet. Men är
det inte då ovissare än någonsin till vem det
är riktat?
”Girolamo Savonarola”, hans första
konstnärligt mogna bok, där krönikestilen, som han
skulle behandla med sådant mästerskap, är fullt
utbildad, röjer en djup kunskap om mänsklig
och politisk förvirring, om masspsykos och
obeständigheten i folkrörelsers entusiasm. Det
är desillusionen från ”Solivro”, klarnad till
en skenbar oberördhet. Men längst nere darrar
den ungdomliga idealismens kvävda snyftning.
2.
Hjalmar Bergman inleder sin mannaålders
diktning inte bara med en alldeles oväntad
scenförändring — med baron Roger
Bem-husen de Sars på Rogershus befinner vi oss
ju mitt i Bergslagen — utan med en ännu
mera överraskande ommaskering av sin egen
person: den dystre och pessimistiske diktaren
rusar plötsligt fram som tokrolig humorist och
hälsas med applåder och skrattsalvor.
Effekten är naturligtvis förvirrande, men
förloppet är ingalunda oförklarligt. Enligt gängse
uppfattning ligger bakom den stora humorn,
som en förutsättning, melankoli, lidande och
sönderslitenhet. Det är riktig psykologi,
mångfaldiga gånger bekräftad av erfarenheten. Men
samtidigt säger erfarenheten att visst inte alla
överkänsliga och sönderslitna blir humorister.
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
