Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
Bortser man från sådana mera yttre saker
som starkt sinne för konkreta detaljer, så
finner man hos de stora humoristerna en
relativism och en utpräglad dragning till
objektivitet. De förstår och förlåter. Se på Fröding
och Birger Sjöberg! De kan krypa in i många
skinn, de kan identifiera sig med den ena och
den andra och fördömer inte. De får oss att
skratta hjärtligt åt andras svagheter, därför
att de låter oss skratta ännu hjärtligare åt
sina egna. De har en utpräglad
sanningskärlek och en stor ödmjukhet, deras djupa vishet.
Men den stora humorn är inte bara ärlighet
och förståelse, den är också självförsvar. Inte
bara så att den som förlåter avväpnar, utan
kanske ännu mera så, att den som roar blir
lämnad i fred och röner en viss välvilja och
uppskattning.
Vad Fröding och Birger Sjöberg beträffar
så är deras humor av ganska annorlunda slag
än Hjalmar Bergmans. De båda stora
skaldernas humor är så mycket ljusare och mildare,
den förstår och förlåter både människorna och
livet. Bergmans humor är mörk, han kan
förlåta människorna vad som helst, men han
förlåter inte livet. Och i ännu högre grad än om
Fröding och Sjöberg gäller om Bergman att
humorn inte bara är ett medel att förstå
människorna och komma dem nära, inte bara
ärlighet och vidsynthet, utan även en skyddande
förklädnad, som hans egenart behöver vara
iförd för att tolereras och göra sig gällande,
som hans förkrossande skuldkänsla och djupa
mörksyn måste mötas med för att de om
möjligt inte ska mala sönder honom.
Med ”Hans Nåds testamente” blev ju
Bergman för första gången riktigt uppskattad. Det
är som bekant en virtuost berättad historia,
full av tokroliga scener och ständiga
överraskningar. Den arbetar med ytterligt
åskådliga, rent sceniskt tänkta figurer och dess
komik är i hög grad en situationskomik men
i ännu högre grad baserad på replikerna, som
på en gång har de individuella uttryckssättens
naturliga samtalston och en stark komisk
festi-vitas. Men i grund och botten är ”Hans Nåds
testamente” en bagatell och dess finaste
kvaliteter ligger på sidan om den briljanta
iscensättningen, den skickligt spunna intrigen och
de många komiska typerna. Det som räddar
denna berättelse från att bli banal och ”hemskt
rolig” är den underström av egenart och
allvar som finns även där. Det utslitna och
missbrukade ordet ”dubbelbottnad” är beträffande
Bergman ovanligt på sin plats. Hans scen har
alltid minst två våningar, men det som sker
på den stora, översta scenen är ofta så festligt,
påfallande och oväntat att vi inte lägger märke
till de diskreta tonfall som från den undre
scenen kommenterar händelserna där uppe.
Hjalmar Bergmans konst, som i sin
åskådlighet är nästan påträngande, undviker i själva
verket accentuering. Det som ger belysningen
ligger i skymundan.
Det som gör degenerationen och
överklassig-heten hos baron Bernhusen uthärdlig är hans
fint antydda barnsliga hjälplöshet och
godmodighet, det som ger den farsartade
testa-mentshistorien perspektiv är dödsskuggan,
fallande in snabbt och för ett ögonblick i
baronens suggestiva, makabra dröm. De som spelar
emot varandra är i grunden inte
domprostin-nan och baronen, trots alla sina sju
skärmyts-lingar, utan den klasslösa ungdomen och den
överklassiga ålderdomen, det friska och det
murkna. Och det som kastar en hotfull
belysning över det harmlöst patriarkaliska
bohemlivet på slottet är Blendas korta replik:
”— Nej, jag har aldrig hört någon vacker
historia om Rogershus. Jag har bara hört, att
då slottet byggdes, så blev arbetarna onda på
sin förman och slog ihjäl honom och begravde
honom i källaren. Men då Roger de Sars — ja,
den som levde då förstås — då han fick höra
det, så lät han hugga huvudet av sju stycken,
som voro de värsta. Och de andra fingo gå
från hus och hem.”
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
