Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
Den andra och riktiga succén är ju
”Marku-rells i Wadköping”. Ingen kan förneka att den
är rolig, strålande, festlig och briljant. Det är
en mycket större och djupare bok än ”Hans
Nåds testamente”, men den är ju inte alls
någon humoresk eller någon idyllisk
småstads-skildring. Avskalad sitt komiska omhölje är
det en Nemesisroman och en roman om
ohederlighet och finansiell exploatering av
storstads-mässiga proportioner och om den inte varit
insvept i den bergmanska humorns
osynlig-hetsmantel, skulle den aldrig ha slukats av
publiken — eller höjts till skyarna av kritiken.
Ännu mindre är ”Farmor och Vår Herre”,
ett av Bergmans mest betydande verk, någon
”komisk roman”. Den skär sig ned till botten
i en mångfald riktningar. Den genomlyser
samhällets struktur lika skarpt och
obarmhärtigt som den mänskliga karaktärens. Den
följer arvsanlagens trådar lika säkert som
handlingsmotivens. Den har en vidsynthet som
är storslagen, den är oerhört sann, men den
är djupt tragisk, ja hemsk. Visst är den
dessutom ”rolig”, visst är den ”underhållande”
och visst är den som alla Bergmans verk djupt
mänsklig, men dess humor ser så i stort att
den är förkrossande, den blir sublim och
förfärande som Vår Herres åsklika skratt.
Den enda av Bergmans stora romaner som
skulle kunna kallas för en ”komisk” roman
är ”Herr von Haneken”. Alldeles oavsett
tidsstämningen, som ju är återgiven virtuost i
miljö, händelser, figurer och språk och redan
därigenom förmedlar en stark komisk effekt
av 1920 utklätt till 1806, är personerna samt
och synnerligen utrustade med den klassiska
komediens alla groteska attribut. Oformliga
eller anskrämliga vill de spela de roller som
sämst passar dem, förslagna eller naiva är de
bedragare eller självbedragare, snärjda eller
snärjande varandra i konventionalismens
hem-stickade och slitstarka garn, sådant det
tillverkades i det begynnande adertonhundratalets
Sverige efter beundrade utländska mönster.
Det är festligt och befriande komiskt att se
dem alla demaskerade med den mest hjärtliga
o artighet. De falska argumenten, de naivt
uppstyltade tonfallen, den med bröstton torgförda
moraliska indignationen blir på det
osöktaste sätt omedelbart vederlagda av
verkligheten. Man hinner inte väl deklarera och
deklamera sina upphöjda tänkesätt, förrän
praktiken, den fatala, tvingar en att, frejdigt
och utan att däri finna den ringaste
motsägelse, motsäga dem. ”Herr von Haneken” är
verkligen en komisk roman. Men den skulle
inte vara skriven av Hj almar Bergman om den
inte hade en undervåning. Och i själva verket
är det för denna undervånings skull som den
är skriven. I ett par brev till Hans Larsson har
Bergman uttalat sig om ”Herr von Haneken”.
I det ena betecknar han romanen som ett
avskedstagande ”från ärelystnad och allehanda
utopier”, i det andra som en behandling i stort
av ”rustnings”-problemet. (”Rustningen” är
en psykologisk uppsats av Hans Larsson, 1923,
som utgår från den episod i Heidenstams
”Heliga Birgitta”, där en fruktad man i
jättelik rustning visar sig, fälld till marken och
berövad sin rustning, vara en halvvuxen pojke.)
Så blir till slut även ”Herr von Haneken”
något annat än den komiska roman den ser
ut som. En grotesk självironi, en
galghumo-ristisk psykologisk och moralisk uppgörelse:
”Min natur är icke dålig, men ett strävsamt
och tungt liv från begynnelsen har förkvävt
varje stort anlag. Mången gång, då jag läst
min Plutark eller andra levernesbeskrivningar,
har jag tänkt: Även du hade kanske blivit en
stor man om du inte varit så eländig... Vår
Herre har aldrig riktigt förstått mig.
Och med vilka har jag umgåtts? Med grova
knektar, dumma bassar, med svin, höns och
kossor. Hurudan blir då conduiten? Jo, sådan
att jag skäms. Men de naturliga anlagen röjs
i mina drömmar. Där umgås jag med
grandseigneurer och gran des dames. I drömmen ja!
Men det vakna har Vår Herre förfuskat.”
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
