Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
med stor exakthet en familjs eller släkts olika
individer och deras mänskliga och sociala
öden. Bergman skildrar ett otal öden eller
fragment av öden, men den värld han skapar har
både större räckvidd och mindre exakthet och
fullständighet. Det är i dubbel mening en
personlig värld. De människor han framställer är
i hög grad enskilda individer, men de ses på
ett så personligt sätt att de bildar ett rike för
sig själva. Det är ett tvärsnitt genom
människan han ger. Och samtidigt är det en enda
medveten människas syn på sig själv och sitt
eget ursprung.
Man skulle tycka att detta oerhört
personliga synsätt skulle beröva hans
människoskildring allt slags perspektiv och allmängiltighet.
Hans värld borde te sig så speciell att den
huvudsakligen hade kuriositetsintresse. Det
skulle man tycka och det har man också tyckt.
Hans Nåds älsklingsuttryck är ju ”krumelur”,
den korrekte Jonathan Borcks benämning på
alla okorrekta människor är ”figur” och en av
diktaren flitigt använd beteckning är ”filur”.
En värld av krumelurer, figurer och filurer,
hur ser den ut? Som världsbild?
Den börjar långt bort i tiden, någon gång
på sextonhundratalet. Riksrådet Abram Lilja
smyger sig inkognito omkring på sina stora
domäner, klädd i lumpor. Han ser så fattig
ut, att kungen, Karl XI, som han en gång ror
över en sjö, skänker honom en kappa. På så
sätt undgår han lyckligt att drabbas av
reduktionen. Men eftersom han inte törs uppträda
som herre över sina egendomar, slår sig den
pommerske krigsöversten Joste Siedel helt enkelt
ner på hans gods och inrättar sig som om han
vore hemma. Denne Siedel är en durkdriven
tärnings- och falskspelare och snart törs ingen
spela med honom. Han spelar till sig gårdar
och bruk, och när ingen av hans bekanta
längre vill raffla, sätter han sig vid vägkanten
nöjd med att spela av förbifarande bönder
deras stövlar, klockor, ja piskor. Siedel blir
stamfar till en oöverskådlig rad av Siedlar,
som alla heter Jörgen, som alla är driftiga,
bullrande, fräcka, lystna och ständigt på jakt
efter skogar och gruvor. Och Abram Lilja
efterföljs av många Abraham Liljor, som alla
är smulgråtar, fula, inbundna, framgångsrika
och måttlöst giriga. Siedlarna roffar åt sig vad
de kan av fogden Erik Janse och hans släkt
och Erik Janse själv pryglar en gång i all
gemytlighet sin son så kraftigt, att han av
ett slag i huvudet blir mindre vetande. Man
lurar varandra, man bestjäl varandra, man
tar kvinnor ifrån varandra. Kampen pågår
oavbrutet, maktbegäret tar aldrig slut,
lystnaden blir aldrig mätt. Och ändå försvinner
allt, man skövlar och slukar och står där ändå
till sist tomhänt. I denna penninghunger,
lystnad och härsklystnad, som uppstår på nytt
i varje släktled, som fortplantas till alla grenar
och förgreningar av dessa släkter, finns
emellertid plötsliga avbrott. Jan Erse bryr sig inte
om pengar och går som en daglönare hos den
elaka, giriga och vidriga fru Beata, som låtit
bringa hans mor om livet och som fikar efter
hans fars gård. Med seg tjurskallighet låter
han sig utnyttjas, och när han till sist slår
ihjäl fru Beatas sonson, skyddar han liket för
den anstormande vargflocken och blir själv
uppäten. En lucka, ett avbrott, är också den
tredje Jörgen Siedel. Redan som barn frågar
han sin mor: ”Mor, vem är jag?” — ”Du!”,
svarar modern. ”Du är inte så mycket som en
liten ärta. Eller kanske att du är som en liten
ärta.” Pojken funderar:
”Jörgen kröp tillbaka under ärtriset. Han
var sju år och redan för mycket längesedan
hade han börjat grubbla över denna eviga rad
av Jörgen-Siedlar. Några hängde på väggarna
i salen, sida vid sida som ärtorna i en skida.
Men han visste, att det fanns ännu flera och
att de som ärtorna i skidan följde tätt på
varandra utan mellanrum. Fanns det någon
början? Han kunde tänka sig förfärligt trött
på detta. Fanns det något slut? Vem var han
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
