Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
själv i den långa raden. En ärta är en ärta,
far är far, Jörgen är Jörgen.”
Jörgen vill inte vara någon ärta i den långa
skidan och blir det inte heller. När han första
gången medföljer fadern på en av dennes
många expeditioner, företagna för att lura av
bönderna och bergsmännen deras skogar och
gruvor, och hör fadern inleda kuppen med de
ständigt återkommande orden: ”Ärlige
bergsman, redlige granne”, då anar han redan
i detalj alla faserna i detta fräcka bedrägeri.
Han vet också att när det väl är slutfört, är
det slut med faderns glädje:
”Det måste ju vara så. När bytet är vunnet,
blir allting meningslöst. Malmen skall brytas,
vräkas till varp. Skogen skall huggas, ruttna
och sjunka till sjöbotten. Det blir icke någon
mening i hela livet, förrän han siktar ett nytt
byte.”
Sådan är bakgrunden till Hjalmar
Bergmans värld som mogen diktare. Det är en ond
värld, en värld där man är varg bland vargar
eller lamm bland vargar. Visst är den bisarr,
i formen. Men i sak? Verkar den inte
förunderligt välbekant, skrämmande välbekant?
Lystnad och maktbegär är de dominerande
drivkrafterna, våld och list är metoderna. Men
det finns en redlighet, som utnyttjas, och det
finns en leda, som har drag av degeneration.
Den J örgen Siedel som inte ville vara någon
ärta (”Jörgen Siedels brev”, ”Komedier i
Bergslagen”) förlorar känslan av sin egen
identitet, sjunker in i sinnessjukdomens utplånande
glömska. Fru Gunhild Lilja till Hviskingeholm
(”Dansen på Frötjärn”) räddar sig också in
i en främmande värld och sätts av sin
tjugu-åtta år äldre make, herr Abraham, in i tornet
med bom och lås för dörren. Och den
älskvärde och godsinte artisten Leonard Loewen
(”Loewenhistorier”) saknar all framåtanda och
duger inte till mycket i denna världen, han
duger bara till att protestera och ställa
fräck
heten ett tag mot väggen och till att ge bort
små presenter och till att trösta.
Lystnad och maktbegär, penningmakt och
brunst de går ihop och de samarbetar, de
förenas och man köper unga kroppar. Den rike
gubben som köper den unga flickan är ett hos
Bergman ständigt återkommande motiv. Det
finns på minst åtta ställen i hans berättelser
och romaner och i fyra av hans skådespel.
”Om man tror alla människor om det sämsta
möjliga”, säger Leonard Loewen på ett ställe,
”så kommer man längst fram mot sanningen.”
Men han tillägger omedelbart: ”Riktigt fram
till sanningen kommer man lyckligtvis aldrig.”
Hjalmar Bergman är en av Sveriges mest
illusionslösa diktare, men han är samtidigt den
mänskligaste av dem alla, Fröding måhända
undantagen. Hans misstro och pessimism kan
knappast vara grundligare, men misstror han
andra, misstror han ännu mer sig själv. ”Det
finns i hela världen endast en ond och grym
människa, tjuv och mandråpare. Du själv”,
säger fader Johannes i ”En döds memoarer”
till Jan Arnberg, romanens jag. Hans
ödmjukhet är stor, hans skuldkänsla tyngande och vad
han än gör, moraliserar gör han inte.
Denna skuldkänsla är grundtemat i ”En
döds memoarer”, den stora roman som utgör
ett slags avslutning på Bergslagshistoriema.
”En döds memoarer” är ett av Bergmans allra
förnämsta verk och ett av hans mest
personliga. Den ger en överblick och en utredning
och han gör mera direkta uttalanden. Tillika
är den verkligen, som originalupplagans
banderoll försäkrade, ”en fascinerande roman”. De
båda kämpande släkterna, här Arnfelt och
Arnberg, har ryckt längre fram i tiden (boken
börj ar strax efter mordet på operamaskeraden),
och de är som sagt mycket nära förbundna.
Den första medlemmen av den borgerliga
släkten Arnberg är oäkta son till generalen
greve Arnfelt, som varit invecklad i
sammansvärjningen mot Gustav III och som själv blir
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
