Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
karikatyrkonst har anknytningar till
klassikernas rationalistiska typpsykologi (Cervantes,
Molière, Dickens), men det är en konst som
samtidigt har ännu större inslag av
irratio-nalism. Också rent tekniskt finns denna
blandning av planläggning och oberäknelighet.
I ”Clownen Jac” förekommer följande analys
av Tracbackomediens struktur och teknik:
”Hans ofantliga styrka som artist var alltså
ett förutbestämt men in i sista sekunden
fullständigt oberäkneligt äventyr som helt enkelt
utspelades i hans hjärta och nerver .,.”
Det brokiga, förvirrade och bisarra i
Bergmans konst, ”det overkliga”, frapperar ju på
så gott som varje sida. Anknytande till
Bergmans översättning av ”Tusen och en natt” har
exempelvis Böök tagit fasta på diktarens
karaktär av speciellt orientalisk sagoberättare och
gjort denna synpunkt till den röda tråden
i sin essay. Det finns en hel del träffande
i detta sätt att betrakta Bergmans konst, men
det kommer inte åt själva kärnan.
Man kan slå upp nästan vilket verk av
Hjalmar Bergman som helst, från de tidigaste till
de sista, man kan ta noveller, romaner eller
skådespel, i dem alla finns till överflöd dessa
fantastiska episoder, dessa groteska situationer,
dessa plötsligt uppdykande, spöklika figurer och
dessa ”troll” och ”häxor”, som kan tyckas alla
höra hemma i de orientaliska sagoberättarnas
grymma och vällustiga fantasivärld och ingen
annanstans. Ser man närmare efter har de en
annan karaktär. Det är inte bara det, att de
på något sätt faktiskt verkar hemlighetsfullare,
det vilar över dem alla en egendomlig
dubbeltydighet, som inte är medveten symbolik.
Snarare springer allt detta fram till synes
fullständigt slumpartat och ändå känner man hela
tiden den starka fascination som bara
verkligheten kan inge. De orientaliska sagorna speglar
ju också verkligheten, men Bergmans
”bisarrerier” gör det på ett annat sätt, de kommer på
en annan väg.
Tag en liten scen i ”Vi Bookar, Krokar och
Rothår”, en helt obetydlig scen:
Komminister Roth är en sluten människa,
en instängd egoist. Han sitter alltid för sig
själv framför sin glödheta kamin och eldar
och eldar. Han sitter där och röker sin pipa
och ställer då och då till skorstenseld och till
slut blir det stor eldsvåda och flera hus brinner
ned. Men själv sitter han oberörd kvar vid sin
kamin. Hans son rusar in och berättar upprörd:
”Far, far. Nu brinner det i skorsten igen
och elden har tatt i skräddargården.”
Men Roth svarar endast:
”Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard.
Men det har ingen betydelse. En människa
brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar.
Allting brinner och slocknar. Det har ingen
betydelse. Lämna din far i fred, Elis Eberhard.
Det är det enda, som har någon betydelse.”
Var är det dylika scener utspelas? Var får
karaktärerna denna groteska förstoring, var
får de orakelmässiga djupsinnighetema denna
bisarra utformning? I drömmen.
Och prästen Marcurell (”Komedier i
Bergslagen”), som spelar på sin vasspipa och lockar
råttorna i sjön med rävkakor, bestrukna med
honung, som stryker Fru Bolla med handen
och får henne att också ta rävkakor och
förtäras av törst och liksom i sömnen gå att
dricka i sjön och drunkna, vad är det annat
än en dröm? Och den rafflande Joste Siedel
vid vägkanten, den stora kolossen, som undan
för undan blir allt mindre, som blir hjälplös
som ett barn och kryper upp i knä, vad är
det annat än en dröm? Mafaldas vandring
(”Tre systrar”, ”Amourer”) i den tidiga
morgonen för att spåra upp sin älskade i den
främmande staden, hennes inträngande i det
sovande huset, hennes gång genom de okända
rummens olåsta dörrar och hennes inträde
i sängkammaren, där hennes älskade sover
dreglande vid sidan av en tjock käring, är
en mardröm. De två första Loewenhistoriema
är ingenting annat än drömmar. ”En döds
memoarer” är på sätt och vis en enda dröm.
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
