- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1940 Årg. 9 Nr 7 /
545

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJALMAR BERGMANS DIKTNING

Ja, man skulle utan mycken överdrift kunna
säga, att hela Hjalmar Bergmans produktion
är ett enda fortlöpande drömspel.

Hos Bergman finns från början känslan av
tillvarons osäkerhet. Redan rent rytmiskt har
livet drömmens snabba puls. Leonard Loewen,
som trott sig stå Agnes så nära, finner allt
snabbt förändrat och säger:

”— Det finns ingenting så overkligt som
människorna. Man kan mycket väl hålla henne
i sina armar, skydda hennes lilla mage med
de slitna rockskörten. Med kind vid kind kan
man bedja: Herre förbarma dig. Som är
trollringen kring varje djup sorg. Men i morgon
finns hon icke. Trolleriet finns heller icke.”

Det är den överkänsliges bittra besvikelse,
”det är därför en allvarlig människa verkar
så löjlig”. Om man så vill är det
”flykt”-inslaget i Bergmans drömartade
verklighetsuppfattning, gemensamt för allmän, romantisk
livssyn. Men han går vidare. Det som fanns
i går, finns inte längre i dag. Hur är det då
med det som finns i dag? Jo, även det är inte
vad det ger sig ut för. Som alla djupa
psykologer lyssnar Bergman efter det som ligger
bakom. Man skulle kunna säga att den
misstro, som besvikelsen så grundligt lärt honom,
övergår till aktivitet. Det är hans tur att själv
överlista, att demaskera och dechiffrera. Det
dolda, det ”overkliga” blir det verkligaste, det
yttre blir sken. Så blir drömspelskaraktären
hos Bergmans diktning till slut inte en flykt
från verkligheten utan ett närmande till dess
innersta väsen. Liksom drömmen ofta kan vara
klarsyntare än vakan. Ingen svensk diktare är
på en gång så påträngande åskådlig och så
fantastiskt ”bisarr” som Bergman, det finns
med andra ord ingen vars konstnärliga metoder
så överensstämmer med drömmens. Hans konst
har inte bara karikatyrens i stark relief
framspringande sanning och komik, den har i
kanske ännu högre grad drömmens fördolda
sanning och mystik.

Bergmans högst egenartade konstform har
växt fram ur erfarenhet och skarpsyn, men det
som kanske i sista hand ger den dess form är
hans alldeles speciella slag av dikterisk
besatthet. ”Jag har oftast en känsla av att jag inte
rår för vad jag skriver”, säger han i
intervjuen i julnumret av Hemmets Journal 1929,
sedan han lämnat följande redogörelse:

”. ..jag ändrar ingenting på det som redan
föreligger in nuce eller förelegat sedan jag vet
inte när. Det är för övrigt nackdelen med min
Tnspiration’, att jag aldrig kan ändra på något.
Det vore på något sätt lögn och bedrägeri,
tycker jag. Jag kan gärna tillstå, att jag ibland
närmast tycker mig ta upp en diktamen, när
jag skriver ner mina saker, men jag är
samtidigt övertygad om att jag varken är någon
profet eller att en demon står och viskar i mitt
öra. Det är alltsammans minnets avlagringar;
stoffet har tagit hand om sig själv helt enkelt.”

När Bergman i tjugu år producerat sig
i enlighet med sitt egna väsen och sätt,
uppstod på kontinenten en ny konstterm och en
ny stilriktning, som visade sig som enkom
gjord att karakterisera hans diktning:
surrealism. Vi känner alla surrealismens
program, det innehåller många tänkvärda och
riktiga saker och anser att diktaren ska ge
en spontanare, mindre rationalistisk, kanske
mera förvirrad men djupare och mera
undermedvetet sann bild av verkligheten än vad vi
är vana vid. Det är lätt för ett program att
ställa fordringar, svårare för författarna att
uppfylla dem. Hjalmar Bergman uppfyllde
dem emellertid utan att veta det. Det hans
diktning förmedlar är varken ”verklighet”
eller ”overklighet”, det är helt enkelt
öververklighet.

Men hur var det och hur är det med hans
människoskildring? Inte ens karikatyren blir
något riktigt porträtt. Inte i vanlig mening.
Men är den tillräckligt fyllig, om det, som
Bergman säger, ligger en rikhaltig dossier
i det undermedvetna bakom karikatyren, så

545

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 16:22:51 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-7/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free