Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Epilogen till ”Släkten Thibault” - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Epilogue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOGEN TILL "SLÄKTEN THIBAULT”
gamla liv, kommer upp i sin våning, där brev
och försändelser ligger i dammiga jättetravar
på hans skrivbord, och äter där en sista måltid
tillsammans med den alltid lika pratsamma
”svartingen” Gise. Gamle herr Thibault hade,
som läsaren av verkets tidigare volymer väl
minns, en sommarvilla i Maisons-Laffitte,
nordväst om Paris. Antoine har upplåtit villan till
ett sjukhus, som ledes av fru de Fontanin,
vilken bor där med sina två barn, den illa
skadade Daniel (som på grund av sina skador
inte längre är man och därför misströstar om
livet) och Jenny (som där vårdar den pojke
hon fick tillsammans med Jacques). Antoine
låter övertala sig att fara dit ut efter att först
ha ätit en middag tillsammans med diplomaten
Rumelles, som är mer hektisk och förbränd än
någonsin, och vars professionella och kalla
cynism i analysen av krigshändelserna isar
Antoine. Ute i Maisons-Laffitte blir han bekant
med sin brors pojke, en självrådig och
svårstyrd liten krabat, som visar sig vara en äkta
Thibault. Före återfärden till sjukhuset besöker
Antoine sin gamle lärare, doktor Philip, och
denne gör i ett lysande kapitel en
undersökning av Antoines fall: Philip försäkrar honom,
att han är tillfredsställd, och att ingen risk
föreligger, men när Antoine vid
avskedstagan-det i tamburen möter gubbens blick, som är
varm av medlidande och sympati, förstår han
plötsligt — vad han egentligen länge vetat —:
att han är dömd, att han aldrig kan komma att
bli frisk. Slaget nästan bryter ned honom. Han
driver som redlös ut i det mörka Paris och
upplever i närheten av Place de la Concorde
ett tyskt flygangrepp. När han kommit tillbaka
till sitt sjukhus, genomgår han en fruktansvärd
kris, innan han kan acceptera sitt öde.
Bokens andra parti rymmer Antoines
korrespondens med Jenny — han erbjuder sig
bland annat förgäves att få skänka hennes son
sitt eget namn — och hans dagbok under
de sista veckorna. Denna utvecklingshistoria
ROGER MARTIN du GARD
har Martin du Gard skickligt samordnat med
världskrigets sista skede: när Antoine dör, är
segern vunnen. Antoine är inte radikal pacifist
som brodern Jacques, men han har lärt sig
avsky och hata det krig, som han så
automatiskt dragit ut i. Han följer liksom sina
med-patienter med spänning och oerhörda
förhoppningar president Wilsons fredsinitiativ, och
han tror, att en europeisk fred icke kan
garanteras på annat sätt än genom skapandet av ett
folkförbund, att icke säga ett Europas förenta
stater. Han hyser den största misstro mot de
professionella diplomaterna, som skall
”tillvarataga sitt lands intressen”, samt mot
generalerna. Han tror det är en vinst, att kriget
skall ta slut i och med amerikanernas
inträdande i kriget: det skall ge detta unga och
starka folk rätt att också skapa freden.
(Tan
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
