Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Epilogen till ”Släkten Thibault” - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Epilogue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ken fördärvades 1918, men den kan kanske en
dag återuppstå i ny gestalt...) Antoine kan
icke hata. Innan han dör, förmår han alldeles
rena sin personlighet från alla nationalistiska
delsynpunkter och fasthåller ett rent
humanistiskt perspektiv på krigets och fredens problem.
Av intresse för kännedomen om Martin
du Gards egen utveckling under senare år är
vissa sidor i Antoines dagbok, där han —
visserligen ganska vagt — börjar närma sig
problemets käma, dess djupaste aspekt. Han
försvarar ivrigt en folkens förtroendefulla
inbördes vänskap, men samtidigt märker han,
att han själv saknar — vänner! Han saknar
alltså, fastän han kanske inte alldeles klart
inser det, täckning för sina politiska ideal,
och därigenom är han själv i sin mån
medverkande orsak till det förfall och de olyckor,
som han har så lätt att kritisera.
Mycket fint har Martin du Gard visat, hur
hans humanism långsamt får ett konkret
innehåll under hans livs sista veckor. Han märker
en alldeles ny känsla av solidaritet och ömhet
gentemot sina medpatienter, som han tidigare
bara sett mycket yrkesmässigt på. Detta
särskilt, när han överraskar dem i intima
situationer, där de alldeles glömmer att anlägga
masken. Han får se en annars mycket styv
och högtidlig kamrat en morgon granska sina
löständer i ett fönster, och han märker till sin
häpnad, att han blir rörd inför denna banala
och osköna syn. På samma sätt när han ser
en kamrat smussla med ett kärt fotografi eller
bara sitta drömmande med ett hemlighetsfullt,
av ingen tytt leende kring läpparna. Dessa
smådrag för honom in till dessa människors
hjärta, och i samma ögonblick älskar han
dem — ”varje gång har jag genast i
vederbörande känt min nästa, min like, en min
like ...”. Och han skriver med darrande hand
ned följande vackra sats:
”Hur kommer det sig, att denna känsla av
isolering plötsligt kan försvinna och ge plats
för en våg av broderlighet, nästan av kärlek,
så fort jag får se någon av dessa människor
i deras egen ensamhet?”
Denna Antoines nya kärlek — som utan att
han vet det för honom till tröskeln av
religionen — vänds spontant mot broderns lilla
pojke, för vilken han reserverar hela sin
kvar-låtenskap, och som han längre fram i
dagboken direkt tilltalar. Han är full av oro för
det öde, som skall möta denne nye Thibault.
Han grips av beundran för naturens
outtröttlighet: efter flera misslyckade försök gör den
i och med detta unga blod en ny framstöt för
att söka skapa den fullkomlige Thibault.
Kanske skall Jean-Paul lyckas bättre än sin farfar,
sin far och sin farbror, kanske skall han
överväldigas av svårigheterna. Antoines sista sorg
är, att han inte skall få vara med om pojkens
start i livet och kunna hjälpa honom från
åtminstone de onödiga katastroferna. Han
försöker ge honom en bättre bild av farfadern,
gamle herr Thibault, han varnar honom för
att alltför snabbt fatta ståndpunkt och svära
på ideologier, och han försöker klargöra för
honom, hur hans fars, Jacques’, liv
förbittrades och fördärvades av att han aldrig kunde
samordna sina delsynpunkter till ett
harmoniskt helt utan ständigt var skådeplatsen för
våldsamma inre spänningar och fejder. Han
kommer också att för första gången se litet
närmare på sig själv. Har han egentligen levat
så harmonisk och enhetlig som han velat och
trott? Han märker, att han utan att svära på
någon dogm ändå i stort sett anslutit sig till
konventionell moral. Men har denna moral
betytt någonting för honom själv?
Han skriver:
”Redan ganska tidigt (under mitt första
studentår) lyckades jag utan att acceptera någon
religiös eller filosofisk dogm samla och förena
alla mina tendenser och åstadkomma en hållbar
ram för mitt liv och mina tankar — ett slags
moral. Det var en rätt trång ram, men jag
plågades inte av denna begränsning. Jag fann
552
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
