Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Epilogen till ”Släkten Thibault” - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Epilogue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOGEN TILL ”SLÄKTEN TH1BÅULT”
rentav ett slags vila i den. Att leva nöjd inom
de gränser, som jag dragit upp för mig själv,
blev för mig förutsättningen för en trivsel, som
jag kände var oundgänglig för att jag skulle
kunna arbeta.”
Emellertid finner han till sin häpnad, att han
icke alltid varit dessa sina principer trogen.
Han tänker på ”några av mitt livs viktigaste
handlingar”, till exempel då han bedrog sin
vän Battaincourt med dennes hustru:
”Jag konstaterar, att de handlingar jag
utfört med den största spontaneiteten just
stod i slående strid med de fina ’principerna’.
I varje sådant avgörande ögonblick har jag
fattat beslut, som min ”etik” inte kunde
legitimera. Beslut, som tvingades på mig plötsligt
av en inre kraft, som var starkare än alla mina
vanor, än alla resonemang. Till följd av detta
kom jag att betvivla denna ’etik’ och att börja
tvivla också på mig själv. Jag frågade mig
med oro: ’Är jag verkligen den man, som jag
tror mig vara?’ I kväll inser jag mycket väl,
att jag genom dessa livsregler och den möda
jag gjort mig att underordna mig under dem,
hade deformerat mig själv på ett konstgjort
sätt utan att vilja det, och att jag hade skapat
mig ett slags mask. Och bärandet av denna
mask hade så småningom omformat min
ursprungliga karaktär. Så som jag levde mitt liv,
anpassade jag mig utan svårighet efter denna
hemmagjorda karaktär. Men i vissa allvarliga
ögonblick var de beslut, som jag kom att fatta
rent spontant, utan tvivel reaktioner av min
verkliga karaktär; de avslöjade plötsligt den
verkliga arten av min natur.”
Denna analys är kärnan i Antoines
självgranskning under hans livs sista veckor.
Martin du Gard ger här ett viktigt bidrag till
kännedomen om själva den människotyp, som
icke kunnat skapa en fred, och som aldrig
förstått, var felet låg. Felet ligger hos
människan själv. Denna människotyp utan
personlig täckning har alltid — med skäl —
hånats av den tyska nazismen, som helt resolut
skalat bort hela den ideella förklädnaden och
återfört alla människans och folkens
handlingar till de rent egoistiska grundmotiven:
var och en, som icke erkänner denna nya
naturalism, är en hycklare. Från motsatt håll
beskjuts samma position av den nya kristna
aktivismen i världen, där man lika radikalt
underkänner människan utan täckning för sina
ideal men i motsats mot nazismen
rekommenderar icke en återgång till de egoistiska
grunddrifterna utan en anspänning upp mot de
absoluta idealkraven med giltighet i första hand
i mitt eget liv. Denna idékamp är den innersta
innebörden i det drama, vars militära och
politiska utverkningar vi denna sommar bevittnat.
Det vittnar gott om Martin du Gards
skarpsyn thet, att han kunnat ställa oss konkret inför
denna debatt genom att för oss lägga fram den
före detta oreflekterade verklighetsmänniskan
och energidyrkaren Antoines sista
dagboksblad. Antoine får icke tillfälle att gottgöra.
Han kan icke göra något för Simon de
Battaincourt, vars tragedi han utan betänkande ökat
genom att missbruka hans hustru. Han kan
bara dö i en klar insikt om att den
västerländska kulturen aldrig kan bestå, om den
skall uppbäras av män som han själv — män,
som förkunnar vänskap och humanitet i
politiken, samtidigt som de inhumant mördar sina
vänner. Martin du Gard antyder också, att
han förstår, vilken fruktansvärd straffdom
denna fördärvade människotyp skall ådraga
sig. Över de sista sidorna i hans bok ligger
hotet av terror och koncentrationsläger — de
straff, som maskmänniskoma ådragit så många
oskyldiga. Med ångest tänker Antoine på sin
brors pojke och hans öde. I gideska tonfall
varnar han honom gång på gång för de
färdiga åsikterna, för den trygghet, som det
oreflekterade svärandet på trossatserna
medför, samtidigt som han besvär honom att ståla
sin vilja och sin oavhängighet. Man tycker sig
i dessa varningar igenkänna ekon från två
franska dagböcker från det förra kriget, Jacques
Rivières och Jacques d’Amoux’. Är inte
föl-j ande citat som hämtat ut en essay av den förre:
4. — B.L.M. 1940. VII.
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
