Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar Maurus Fontana: Nya tyska böcker - Anmälda böcker - Lennartz, Franz, Die Dichter unserer Zeit - Knittel, John, Amadeus - Jünger, Ernst, Auf den Marmor-Klippen - Opitz, Walter, Glück mit Tieren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA TYSKA BÖCKER
delande av de döda diktarna endast de som
avlidit efter 1914 och vilkas verk ännu har
livskraft. Detta gör att man till sin förvåning
märker, att just de döda tyska diktare som
starkast påverkat ungdomen inte finns här,
nämligen Theodor Däubler, Stefan George,
Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke
och Georg Trakl. Av de levande saknar man
— för att nu bara nämna några och i alldeles
oordnad uppräkning: Flake, Lemet-Holenia,
Knittel, Lauber, Joachim Maass, Loerke, Thiess,
Fallada, Max René Hesse, Friedrich Georg
Jünger, Eulenberg, Schröder, Brunngraber,
Horst Lange. Hur man än må ställa sig till
dessa olika författare, så är de så pass
karakteristiska att det lönar sig att ta itu med dem.
En andra upplaga kan säkert fylla sådana
luckor, och först då kommer det, särskilt vad
gäller det biografiska materialet, mycket
innehållsrika verket att bli ett verkligt tvärsnitt
genom hela samtidens tyska litteratur.
En av de författare som glömts i detta
uppslagsverk är schweizaren John Knittel, som
redan haft stor framgång med några romaner,
särskilt ”Via mala”. I centrum för hans nya
bok, ”Amadeus” (Wolfgang Krüger, Berlin),
står överingenjören Amadeus Miiller. I sin
kombination av romantik och prosa är detta
namn symboliskt för romanens stil och tema.
Knittel skildrar, utom en rad i varandra
inflätade enskilda öden, hur man bygger en
väldig damm i Schweizeralperna, och han
agiterar för ”Allantropa”, en förening av Afrika
och Europa, genom byggandet av en damm
vid Gibraltar och genom skapandet av en
jätteanläggning vid denna damm, som skulle ha
till resultat att Medelhavet långsamt skulle
avdunsta och man därigenom skulle få ett nytt
land. Med allt detta vill Knittel ge nutidens
förvirrade människa mod till teknik och till
civilisation och därigenom hjälpa till att
förbereda en ny moral. Han bekämpar den
livs-främmande hållning som bara bygger på
böcker samt byråkratiens spindelväv, han går
in för skapandet, för det individuella
underordnandet under ett stort mål och en hög
uppgift, han sätter mot det privata upp det
allmänna, mot det egoistiska socialismen.
Parallellt med agitationen för en tro på teknik och
civilisation går hos Knittel skildringen av en
wagnersk försoningsprocess. Den mycket brett
upplagda romanen försöker med avsikt
intressera och fängsla många läsare, vilket också
lyckas. En viss motsägelse ligger i att Knittel
ser på tidens stora problem, som han har
god blick för, ur fågelperspektiv, medan han
skildrar de individuella ödena ytterst intimt.
I det tidlösa rummet spelar Ernst Jüngers
berättelse ”Auf den Marmor-Klippen”
(Hanse-atische Verlagsanstalt, Hamburg). Det
paradisiska, till kropp och själ sunda och
välbalanserade samhället på marmorklipporna
dukar under för det tekniskt bättre utrustade
men rovgiriga och kulturfientliga grannfolket.
Själen viker för våldet och drar sig undan
i skuggan. Ernst Jünger, som intog sin plats
i vår litteratur med sin vackra, av äkta tysk
andlighet genombrunna krigsdagbok ”In
Stahl-gewittern”, bekänner sig här med kämpande
lidelse och med storartad konstnärlig
skaparkraft till den västerländska kulturen. Ur hela
dess förlopp har han tagit ut en del drag och
med deras hjälp blåst liv i denna värld på
marmorklippoma. Det är skakande att se hur
fint dessa från Europas olika kulturer
hämtade smådrag förenas och bildar en enhet —
västerlandet. Ernst Jüngers berättelse höjer sig
som ett isolerat minnesmärke över den
västerländska anden och dess konst över tidens
förvirring och griper läsaren lika mycket genom
sitt dystra patos som genom sin bitterhet mot
allt mänskligt och sin kärlek till allt det som
blommar och växer på andra sidan all skuld.
Denna kärlek till vad de gamle kallade det
”kreaturliga” är vad som också adlar Walter
Opitz’ bok ”Glück mit Tieren” (H. Goverts,
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
