Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Schück, Henrik, Svenska bilder, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
honom aldrig fristående; den arbetas in i en
relief, blir exponent och representant. Hans
psykologiska intresse går inte på djupet,
befattar sig inte med subtiliteter. Han har
pioniä-rens samlar- och grundläggarinstinkter och ett
utpräglat sinne för det konkreta och
handfasta, de stora ytorna och planen, och vilken
myndighet och kraft i föredraget, vilka dristiga
perspektiv och sammanhang, vilket fabulöst
väderkorn för lokalfärgen och den
kulturhistoriska detaljen, för egenarten i en miljö, vilken
tjuvpojksglimt i ögonvrån och vilken frisk och
medryckande berättarkonst! Det är med de
sistnämnda sidorna av sin personlighet som
Taines och Brunetières lärjunge snarare är
befryndad med sin samtids naturalistiska
diktning här uppe i ultima Thule, ja, varför inte
med August Strindberg!
Alla dessa egenskaper kan man med rikt
utbyte studera i det nyutkomna verket, som
ger en kärkommen anledning att förnya
bekantskapen med en Schück i kanske något
ur-sprungligare och mer genuin stöpning än man
finner honom i ålderdomens monumentalverk.
I avhandlingen om Petrus de Dacia (1916)
äro de personliga dokumenten så fylliga och
tala så starkt för sig själva, att man knappast
märker frånvaron av psykologiskt fördjupad
och nyanserad analys; i gengäld får man en
oerhört lärd och omsorgsfull redogörelse för
medeltidens bildningsliv och religiösa
brytningar och av dominikanerordens insatser, och
i detta vida sammanhang är själva porträttet
inarbetat med suverän konst. I ”Engelbrekt”
(1915) framträder starkare bristen på
psykologisk fantasi — eller kanske: den bristande
viljan därtill. I vad det gäller Engelbrekts
person håller sig Schück strängt till de få
kontrollerbara fakta. För den som längtar efter
en skymt av den levande människan
Engelbrekt, låt vara som konstruktion och
fantasibild, blir det en smula magert och
otillfredsställande. Men Schück behandlar i stället desto
utförligare den tidshistoriska och sociala
bakgrunden, och då han påvisar, hur
frihetsrörelsen hade sina härdar bland
industribefolkningen och betingades av dess ekonomiska
förhållanden, och hur stormännens klassintressen
än löpte parallellt med, än bröto sig mot
Engelbrekts strävanden, så är det ett nytt,
utomordentligt intressant exempel på hur kort steget
egentligen varit från Schücks taineska metod
till våra dagars marxistiska litteraturforskning.
Annorlunda förhåller det sig slutligen med ”En
äventyrare” (1918), som bekant en skildring
av Lars Wivallius’ liv och leverne. Här bygger
Schück på ett väldigt personhistoriskt
arkivmaterial i form av rättegångsprotokoll, som
han själv till största delen uppdagat, och här
skulle en seriös psykologisk undersökning inte
ens ha varit på sin plats. Denne oförbätterlige
galgfågel var varken en betydande människa
som Engelbrekt eller en förfinad och
sammansatt som Petrus de Dacia; i sina otroliga
äventyr och köpenickiader och till någon del i sina
dikter har denne sol-och-vår-man från
stor-maktstidevarvet tillräckligt röjt sin
individualitet. Schück har varit i sitt esse, då han skrivit
om de sällsynt rikt flödande dokumenten till
modern prosa, till den sammanhängande
berättelsen om Lars Wivallius. Ingenstans framstår
berättaren Schück så glansfull och
fascinerande, så road och roande som här; man läser
alltjämt denna bok som en spännande roman
och glömmer totalt bort, att dess författare var
en spränglärd sextiotreåring.
Om man vill bilda sig en uppfattning om
vad Schück under årens lopp förmått trolla
fram ”ur gamla papper” — en för honom
specifik genre — så behöver man bara läsa
”Ett furstligt fängelse på 1500-talet” (1901).
Det är en liten uppsats på tio sidor, och den
innehåller bara en inventarieförteckning över
vad hertig Johan, den blivande Johan III,
medförde i sitt fängelse på Gripsholm åren
1563—67. Men den torra uppräkningen får
liv och färg under Schücks penna, växer till
en hel liten renässansinteriör från våra
breddgrader och jävar i sin mån Hjärnes
föraktfulla glosa om kulturhistorien som knivarnas
och gafflarnas historia. Buren av ett frodigt
temperament som Schücks kan positivismen
som metod bära rika frukter på de historiska
forskningsgrenarnas domäner — som
åskådning har den lyckligtvis aldrig fått grepp över
denne store forskare. Se vidare, hur han med
hjälp av åldriga åtkomsthandlingar,
hyres-listor, förordningar och nationsprotokoll
kompletterar och modifierar den bild av
senmedeltidens Paris, som kan framdragas ur Villons
diktning och biografi. Inte heller här har
lärdomen verkat ett spår tyngande. Det gamla
Quartier latin skildras lika åskådligt och
förälskat som dess odödlige skald; topografi och
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
