Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Schück, Henrik, Svenska bilder, anmäld av Holger Ahlenius - Beskow, Gunnar, Världsbildernas kamp, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dikt ha fått belysa och berika varandra. Eller
tag slutligen ”Uppsala på 1640-talet” (1915),
där universitetsprotokollen från årtiondet 1641
—51 lämnat materialet till en utförlig och
särdeles muntrande sedeskildring från den tidens
Uppsala med ett flertal inblickar i
universitetets, studenternas och borgerskapets världar,
inte minst i deras många häftiga
sammanstötningar. I den överdådiga realistiska
skildrings
konsten av detta slag — en konst, som inte
målar i finskiftande nyanser men väl i breda,
fylliga penseltag, med schvung och
målar-glädje och med största möjliga trohet mot
verkligheten, i detta fall dokumenten och den
historiska sanningen i den mån den låter sig
säkert fastställas — har man otvivelaktigt att
se det mest framträdande och karakteristiska
draget i Henrik Schücks författarskap.
Holger Ahlenius
Det klarnande tjugutalet
GUNNAR BESKOW: Världsbildernas kamp.
Bonniers 1939. 4: 50.
Gunnar Beskow har sina andliga rötter i den
period som kallats tjugutalet men kanske
kommer att heta mellankrigstiden. Han är utpräglat
internationalistiskt inriktad, och detta
återverkar tyvärr även på hans språk, som
emellanåt i sin alltför stora frikostighet med
lånord och nybildningar kan få en prägel av
intellektuell cirkussvenska: ”...vilken
kontinuerligt leder över till den creativa
fantasiens driftmanifestation ...” Hans litterära
och vetenskapliga orientering är anglosachsisk,
och han anser att ”den anglosaxiska
intelligensens verk under nittonhundratalets tjugo- och
trettiår hör till mänsklighetens stora” — vilket
kanske tyder på att hans perspektiv inte är så
stort som formuleringen låter förmoda. Han
har åtskilligt av tjugutalets tvivelsjuka och
dess förkärlek för ironien; därom vittnar
åtskilliga i en resonerande framställning som
denna rätt besynnerliga kast och vändningar.
Men samtidigt — och detta är alldeles i den
rätta tjugutalsandan — står lyriken på lur
mitt ibland argumenten, och stämman får en
särskild solvarm klang, då talet faller på sådana
ting som livsbej akelse eller ”den biologiska
livsbefrielsen”.
Gunnar Beskow har alltså inte av den senaste
tidens utveckling dragit den slutsatsen, att hans
ideal skulle vara föråldrade. Däri skiljer han
sig från många som en gång haft samma
utgångspunkter — såvitt jag kan förstå
fördelaktigt. Ty hur skulle giltigheten av ett ideal
allvarligt kunna inskränkas av den politiska
utvecklingen eller den diplomatiska och
militära lyckans växlingar? Dess realisering kan
bli uppskjuten på obestämd tid; som ideal står
det kvar.
Däremot kan man — och just därom utgör
Beskows bok ett vittnesbörd — bli tvungen
att fördjupa sina ideal, om tiden går dem
emot. Det fanns under tjugutalet en viss
lätthet eller till och med lättfärdighet i
resonemangen, en lättköpt överlägsenhet och en
lätt-vunnen tillförsikt, som inte står sig för
kärvare vinddrag. ”Livsbej akelsen” till exempel —
var den inte ofta bara ett lyriskt slagord, en
musik för trötta tankar att vila vid? Erik
Blomberg sökte visserligen ge den en
bakgrund med hänvisning till den moderna
atomfysiken. som lärde alltings enhet i grunden,
men hans försök vann knappast efterföljd.
Beskow är inne på samma väg, och han når
värdefullare resultat, ty han kan med
hänvisning till fysikens senaste landvinningar
framställa universum som besjälat —
materialismen är definitivt övervunnen och därmed
förutsättningarna givna för en livsbej akelse,
som kan bli hållbar. Detta resonemang driver
Beskow visserligen — som sig bör — med
vetenskaplig försiktighet och många
reservationer; han avslutar det i alla fall med lyrik:
”Och nu! Det gör mig detsamma ifall det är
projektion. Jag vet, att min skapande tanke
och känsla är uttryck för, är i släkt med något
fundamentalt i verklighetens väsen. Om min
fantasi besjälar molnen äro molnen besjälade,
om de inte voro det förut. Anden är suverän
-— jag kan inte ana livssammanhanget, bara
ana dess tillvaro, ana att hela det fysiska
universum är kroppsligt uttryck för en levande,
oändlig, andlig realitet.”
Den riktning, som i den vitala lusten såg
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
