Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Beskow, Gunnar, Världsbildernas kamp, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
GUNNAR BESKOW
det viktigaste målet för mänsklig strävan, är
likaså för Beskow på avskrivning. Icke så att
han skulle förakta eller sky det biologiska och
driftstyrda livet, tvärtom är han i viss mån
dess talesman; men det kan icke vara sista
instansen. Den tid som den västerländska
människan är på toppen av biologisk
funktionsduglighet omfattar knappa tio år, och alldeles
oavsett, menar Beskow, hur hon under denna
tid lyckas med sin vitala tillfredsställelse, så
kommer därefter ”medelålderns problem att
accentueras och åldrandet att bli en tragedi
som väl aldrig förr i historien — den döende
antiken möjligen undantagen”. Felet, fortsätter
Beskow, ligger i att man inte räknade med
hela människan. Kulten av det vitala innebar
visserligen på sätt och vis en människans revolt
mot ett mekaniserat universum och en
rationaliserad livssyn; men hos människan såg man
endast djuret. Man gick inte så långt i
irratio-nalism att man erkände en annan realitet, mera
paradoxal kanske men lika påtaglig:
män
niskans själ. Och när så vitalkulten av
naturliga skäl inte längre räckte till, då var tiden
mogen för en annan sorts biologisk mystik,
lika oandlig den: den totalitära. När individen
inte längre kunde dyrkas, reste man en annan
totempåle, till släktets, rasens, statens ära.
Detta kallar Beskow den ”biologiska
stats-demonismen”.
Men människan är både djur och ande, hon
kan välja och är ansvarig, hon har fantasi
och är skapande — därav hennes särställning
i skapelsen. Det biologiska livet måste således
kompletteras med vad Beskow kallar ett
”psyko-gent-andligt” (varför så besynnerliga ord för
så viktiga saker?) och hur detta skall gå till
skisseras, om också tämligen löst, i ett kapitel
om ”Vägen”. Men är det så alldeles säkert att
det nödvändigtvis måste vara läkarna,
”specialisterna” på den biologiska verkligheten, som
tar mänskligheten vid handen och leder den
fram emot syntesen av kroppsligt och andligt?
Jag misstänker att Beskows tillit till läkarnas
skrå är en avläggare av tjugutalets rätt
överspända och oöverlagda beundran för dessa
människolivets tekniker. Så snart man går
utöver det rent biologiska och rör sig på det
andliga området, då blir uppgiften icke längre
av rent teknisk natur och då har inte läkarna
större förutsättningar än några andra.
Men Beskow stannar inte vid dessa
formuleringar, vilka, om också sanna, måste
förefalla åtskilligt vaga. Han vill nå fram till
konkreta riktlinjer för framtiden, den framtid som
han trots allt menar skall ta vid när kriget
en gång slutar. Sålunda finner han sig
föranlåten att varna för den naivt kvantitativa
bedömningsgrund, som ligger bakom den
gängse oron över den sjunkande nativiteten.
”Befolkningsoptimum” för Västerlandet ligger
för honom ungefär vid den folktäthet som nu
råder i Skandinavien. Vad därutöver är är av
ondo och tjänar förstörelsen, ty
befolkningsöverskottet är den starkaste av de faktorer som
framkallar krig. Därpå tar han itu med
diskussionen om demokratien och dess bevarande.
Såvitt jag kan förstå lägger han denna fråga
väl till rätta redan i sitt val av utgångspunkt:
”Demokrati är inget primärvärde, intet absolut
värde i sig. Den är högt och omistligt värde
i den mån den förverkligar de obetingade
värden av vilka den själv är en konsekvens,
åt vilka den skall vara en tjänare: människans
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
