Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tarle, Eugen, Bonaparte, anmäld av Ulf Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ningen, är emellertid författarens ekonomiska
betraktelsesätt väl på sin plats, och med fast
hand tecknar Tarle de system av blockad och
motblockad, som de båda väldena
mobiliserade mot varandra. Utan att vilj a förringa den
engelsk-franska konfliktens betydelse frågar
man sig dock, om inte författaren i sin strävan
att lägga materialet till rätta för sig något
överdrivit dess innebörd. Händelserna på
kontinenten te sig för Tarle huvudsakligen så att
England ”successivt utnyttjade de ekonomiskt
efterblivna halvfeodala monarkierna och på
egen bekostnad beväpnade dessa monarkiers
livegna bondebefolkning”. I första hand kom
det nog ändå an på Österrikes, Preussens och
framför allt Rysslands egna viljor och egna
resurser; något annat var knappast tekniskt
tänkbart. Det hindrar inte att England
ständigt verkade inom dessa stater, vi veta ju hur
Napoleon överallt tyckte sig skönja örikets
infama intriger.
När författaren kastat loss från sina
premisser och givit sig in på själva
händelseförloppen tecknas emellertid dessa både raskt och
konkret. Framför allt knyter sig intresset till
skildringen av diktaturens upprättande och
skapandet av ett modernt statsmaskineri; det
första i sitt slag i Europa. Den som åstadkom
detta var en yrkesmilitär, en general
Bona-parte, vilken tidens professionella franska
politiker betraktade som ur deras synpunkt absolut
ofarlig — mannen saknade ju varje politisk
erfarenhet! Och icke nog med att han skapade
en ny fransk statsordning, denna statsordning
följde sedan hans vapen ut över världen.
Åt den sidan av saken ägnar emellertid
författaren icke någon större uppmärksamhet.
Tarle är angelägen om att framhålla vilken
hänsynslös exploatering de tyska staterna
utsattes för till förmån för det franska imperiet
men förbigår alldeles de gigantiska
administrativa reformer, som blevo ett bestående resultat
av de franska vapnens segerrika
framstormande över kontinenten. Och de besegrade
voro icke omedvetna om betydelsen av dessa
reformer; det var till exempel en österrikare,
som 1804 skrev ”Eroica”-symfonien till
Bona-partes ära. Det innebär icke någon idealisering
av alla de franska erövringstågen kors och
tvärs över kontinenten att man erinrar om
denna deras positiva innebörd.
Man får icke glömma att det var i
upp
lysningstidevarvets kosmopolitiska tankevärld,
som Napoleon andligen hörde hemma. Han
var en korsikansk erövrare, som visserligen
förstod att spela på fransmännens nationella
strängar och mot sin vilja också kom att
uppväcka ett tyskt nationalmedvetande av förut
okänd art, men själv kalkylerade han i
rationalismens anda. Förmodligen räknade han med
minst två bayrare på en fransk grenadjär;
huvudsaken var dock att han ansåg ekvationen
tänkbar. Tarle förvånar sig över att Napoleon
kunde ge sig till att använda trupper från de
förtryckta tyska staterna i sin egen armé;
svaret torde ligga dels i att förtrycket tedde
sig något problematiskt jämfört med tidigare
rådande förhållanden, dels i att Napoleon själv
icke hade tillägnat sig den nationella aspekt,
som blev adertonhundratalets.
Här torde man också kunna konstatera en
väsentlig skillnad mellan den tidens stora
sammandrabbning och dagens. Jämförelsen tvingar
sig onekligen på en, man kan överhuvudtaget
inte läsa många sidor i detta arbete utan att
reflektera över motsvarigheter mellan
Napo-leonstiden och vår egen tid. Det må sedan
gälla personliga detaljer (jämför till exempel
Napoleons uppträdande gentemot den engelske
ambassadören vid dennes sista audiens före
krigsutbrottet 1803 med Nevile Hendersons
rapporter om sina sista sammanträffanden med
den tyske rikskanslern) eller mera centrala
problem, såsom diktaturernas struktur och
utvidgningsmöjligheter då och nu. Därför blir
också Tarles arbete trots vissa skevheter i själva
betraktelsesättet en just i dessa dagar mycket
stimulerande och idégivande läsning. I ett
förord, ”Napoleonstiden och nutiden”, har
professor Heckscher gjort några reflexioner,
präglade av hans vanliga klarhet och skärpa. Han
pekar bland annat på hur den moderna
tekniken mångfaldigat diktaturernas effektivitet
och framhåller att den napoleonska diktaturen
gick bet på för nutida uppfattning ganska
enkla uppgifter. När det franska väldet bredde
ut sig över Europa räckte den centrala
statsapparaten icke till; resultatet blev
administrativ överansträngning och regimens
självförstöring inifrån. En modern diktatur riskerar
mindre i detta avseende.
Viktigast är dock att den moderna tekniken
gjort alla stater så beroende av varandra.
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
