Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Tarle, Eugen, Bonaparte, anmäld av Ulf Brandell - Briem, Efraim, Antisemitismen genom tiderna, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Napoleons slagfält var Europa. Här vann han
oupphörligen segrar, men obestridd
segerherre blev han aldrig. Det återstod nämligen
hela tiden en obetvingad stormakt, som
vägrade att erkänna hans välde, och i Napoleons
politiska system gavs icke plats för annat
än vasaller och drabanter. Dagens slagfält är
världen; framtiden får utvisa om det är
möjligt att bli obestridd segerherre på en sådan
valplats. Ulf Brandell
Antisemitismen
EFRAIM BRIEM: Antisemitismen genom
tiderna. Natur och Kultur 1940.
12:—.
Till motto över sitt stora arbete om
antisemitismen har professor Efraim Briem satt
ett omkring tvåtusen år gammalt yttrande av
den judiske filosofen Filon av Alexandria: ”Vi
ensamma hålls för fiender bland alla
människor under solen.” Yttrandet ger en god
föreställning om, hur Briem bedömer
antisemitismen. Han ser i denna judendomens
ofrånkomlige följesven seklerna igenom. Han inskärper,
att judarna var föremål för hat redan under
antiken och att spänningen mellan judendomen
och den omgivande världen sen dess har varit
ett ”till sitt väsen kroniskt tillstånd”.
Har då denna till synes eviga ”spänning”
mellan judarna och den omgivande världen
någon påvisbar orsak? Professor Briem tror
sig ha kommit antisemitismens verkliga grund
på spåren. Han avvisar de numera så
populära rasföreställningarna som ohållbara,
konstaterar, att judarna inte utgör någon ras och
försäkrar, att den tvåtusenåriga antisemitismen
inte har sin rot i rasmotsättningar. Kan då
antisemitismen betecknas som en ”ekonomisk
och social reaktion”, som en rörelse, vilken har
och alltid har haft judisk affärsverksamhet till
utgångspunkt? Inte heller den
förklaringsgrunden är tillräcklig, menar Briem. Den religiösa
motsättningen mellan kristet och judiskt har
tidvis gett näring åt antisemitism, men Briem
kan inte heller på detta område finna
fenomenets verkliga grund. Närmare sanningen
kommer den uppfattning, menar författaren,
som i antisemitismen ser ett uttryck för
”gruppantipati”. Den innersta orsaken till denna och
därmed till antisemitismen vill författaren se
i den judiska ”partikularismen”, i judarnas
genom millennier upprätthållna
religionsutövning, i deras dogmatiska fasthållande vid
urgamla riter och bruk och i deras avvisande
av assimilering med de folk, bland vilka de
har bott.
Den historiska skildring av antisemitismens
olika uttryck genom tiderna, som utfyller något
mer än hälften av professor Briems arbete, bör
då ge en närmare belysning till den tes,
författaren sålunda spikar fast, efter att ha
utrett antisemitismens orsaker. Denna historiska
exposé för oss tillbaka ända till det gamla
Babylon, och den utmynnar omsider i Hitlers
Tyskland.
När man uppmärksamt läser denna
sakkunniga utredning av antisemitismens historiska
utveckling, kommer man emellertid till ett helt
annat resultat rörande fenomenets orsaker, än
det professor Briem anger som det riktiga. För
det första finner man, att judarna ingalunda
alltid har varit hatade av de folk, med vilka de
har kommit i beröring. Briem anger flera
tidpunkter, då judarna har varit mycket
populära, och han betonar, att judarna under
ganska långa perioder inte har utsatts för
förföljelse eller andra uttryck för antisemitism.
Adertonhundratalet fram till omkring 1880 var
sålunda ”i stort sett en lugn och lycklig period
för judarna”, skriver författaren. Egentliga
utbrott av antisemitism förekom då inte. Redan
detta konstaterande fäller Briems påstående, att
antisemitismen obevekligt följer judendomen
i spåren seklerna igenom.
Inte heller författarens påstående, att
antisemitismens egentliga orsak är att söka i den
judiska partikularismen håller stånd inför en
uppmärksam genomläsning av hans egen
historiska exposé. Om vi lämnar den antika världen
och håller oss till medeltiden och nya tiden,
konstaterar vi, att judarna har utsatts för de
svåraste förföljelserna dels under korstågstiden
och den senare medeltiden, dels under de
senaste femtio—sextio åren — huvudsakligen
i östeuropeiska länder men senare även i
Centraleuropa. Denna periodicitet i
judeförföljel
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
