Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Briem, Efraim, Antisemitismen genom tiderna, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sernas historia står, såvitt man kan utläsa ur
Briems historiska exposéer, inte i något som
helst samband med den judiska
”partikularis-mens” utveckling. Vad den korresponderar mot
är endast alltför tydligt: den korresponderar
mot de europeiska folkens kulturutveckling.
Korsriddarnas religiösa fanatism eggade
judehatet, och den mot medeltidens slut mera
verksamma inkvisitionen såg i
judeförföljelserna en av sina främsta uppgifter.
Reformationen mildrade den religiösa fanatismen utan
att dock skänka judarna full upprättelse. Denna
kom först som en följ d av det genombrott, som
upplysningstidens idéer mer eller mindre
fullständigt lyckades tillkämpa sig inom de stora
kulturnationerna. Den franska revolutionen
blev en unik företeelse, men många av de idéer,
revolutionsmännen hade proklamerat, trängde
i mindre våldsamma former igenom i England,
Tyskland och andra länder — med undantag
för Ryssland. Under adertonhundratalets
tidigare skede ”emanciperades” judarna i de flesta
europeiska länder, men i Ryssland kom någon
judeemancipation aldrig till stånd. Det var
också där, som den nya antisemitismen mot
seklets slut tog sig sina första, i hela världen
med fasa bevittnade uttryck. Företeelsen har
sen spritt sig väster ut jämsides med den
uppfattning, som anser det väsentligt att göra front
mot vad man kallar den franska revolutionens
idéer och bland vilka humanitetsidealet intar
en viktig plats.
Att antisemitismens utveckling genom tiderna
har betingats av faktorer, över vilka judarna
inte har någon som helst kontroll, är
obestridligt. Det är fullständigt obegripligt, varför
professor Briem absolut vill finna antisemitismens
orsaker enbart hos judarna, inte hos den
omgivande världen. Annars brukar man ju alltid
söka orsakerna till en tvist eller en ”spänning”
hos bägge parter. I de talrika fall, då
mänskligheten har hängett sig åt förföljelser av
religiösa eller politiska minoriteter, har orsakerna
till dessa, såvitt jag vet, inte enbart sökts hos
vissa egenheter hos dessa minoriteter utan även
i de stämningar och fördomar, som förföljarna
omfattade. Professor Briems försök att förklara
antisemitismen som en produkt av judisk
”par-tikularism” är i själva verket ingen förklaring
alls. Det bestrids inte, att judisk
”partikula-rism” alltid har funnits och att denna av ålder
har satt vapen i händerna på de antijudiska
agitatorerna. Men det är obegripligt, varför
denna faktor ska betraktas som ”den innersta
orsaken till antisemitismen”, som professor
Briem uttrycker sig på sid. 136—137 i sitt
arbete.
En följdsats till professor Briems påstående,
att antisemitismens djupaste orsak är att söka
i den judiska partikularismen, blir att
assimilerade judar inte kan drabbas av antisemitism.
Författaren säger också rentut, att
antisemitismen skulle ha ”försvunnit”, om judarna hade
fortsatt att assimilera sig på sätt som skedde
flerstädes i Europa under adertonhundratalets
förra hälft. Likväl riktar sig den nutida tyska
antisemitismen, som var och en vet, lika
mycket mot de assimilerade judarna som mot
de ortodoxa och ”partikulära”. Briem refererar
själv den argumentering i ”Mein Kampf”,
enligt vilken judarna genom att gifta in sig
i icke-judiska familjer åstadkom en
”förgiftning av blodet, som i stor utsträckning var
skulden till det tyska kejsardömets fall” (sid.
311). Att judarna genom en fortsatt, måttlig
assimilering skulle ha fredat sig mot nya
utbrott av antisemitism, är naturligtvis ett
alldeles ohållbart påstående.
Professor Briems egen ställning till de med
antisemitismen sammanhängande frågorna är
något dunkel — för att begagna ett
eufemistiskt uttryck. Det kan falla denne författare in
att tala helt föraktfullt om ”humanitet och
liberali tet” som ”alla bildade judars stora
slagord”. ”För den judiska intelligensen”,
fortsätter författaren, ”har såsom det drömda
idealmålet alltid framstått en rättsstat, där den
personliga individualiteten kan utvecklas,
oberoende av alla trånga nationella eller religiösa
skrankor” (sid. 286). Man konstaterar, att
professor Briems ”idealmål” tydligen är att söka
på annat håll.
Kanske gör vi professor Briem orätt, om vi
till avslutning återger hans kommentar till ett
annat bekant ställe i ”Mein Kampf”. Briem
refererar Hitlers bekanta skildring av de båda
bröderna Kohn, av vilka den ena i egenskap
av affärsman förhåller sig så obillig som
möjligt mot sina arbetares krav för att brodern
ska få tillfälle att hetsa upp massorna.
Professor Briems kommentar till denna säregna
sociologiska exposé lyder så här: ”Huru
ensidig och delvis (sic!) även direkt felaktig en
sådan framställning som denna var, var den
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
