Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Briem, Efraim, Antisemitismen genom tiderna, anmäld av Åke Thulstrup - Lundgren, Gustaf, Thomas Mann, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
dock(?) i den utomordentligt skicklige
agitatorns hand ett glänsande medel att vädja till
de stora folkmassornas slumrande antijudiska
känslor” (sid. 310).
Jag måste bekänna, att jag inte kan dela den
beundran, som dessa rader ger uttryck för.
Åke Thulstrup
Om Thomas Mann
GUSTAF LUNDGREN: Thomas Mann.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n: r 429. Bonniers 1940. 1: —.
Man har menat, säger Gustaf Lundgren i sin
formellt välvårdade Verdandiskrift om Thomas
Mann, att denne författares grundproblem är
förhållandet mellan konstnären och borgaren.
Men detta anser sig Lundgren inte kunna
godkänna, ty ”bakom konstnären, författaren,
skriftställaren står den andliga människan
överhuvud och borgaren är hos Thomas Mann
blott en representant för det omedvetna och
naiva livet”. På detta resonemang bygger han
stora delar av sin Thomas Manntolkning; men
frågan är hur pass rätt han har. Visserligen
är det sant att i en översikt över vår tids
andliga utveckling skulle problemet ”anden och
livet” tillerkännas ett stort utrymme, där icke
heller Thomas Manns bidrag skulle komma att
saknas vid sidan av till exempel Simmels och
Klages’. Men i denna allmänna fattning är
dock problemet icke Thomas Manns eget;
och här gäller det väl att få tag i det för
Thomas Mann utmärkande, det som skiljer
honom från andra, inte det som genom en
tillräckligt abstrakt formulering kan bringas i
överensstämmelse med vad närmare och fj
är-mare filosofer sagt om liknande ting. Man
får lätt av Lundgrens framställning det
intrycket att Thomas Mann tagit sig före att
exemplifiera vissa filosofiska teser i sin
diktning; så till exempel heter det om
”Budden-brooks”, att ”andlig högvärdighet förutsätter
vital mindervärdighet — det är tesen i
romanen, det är den teori om andens förhållande till
livet, som den vill exemplifiera”. Men Thomas
Mann har ju i ”Buddenbrooks” skildrat sin
barndoms miljö, sin familj, sig själv. Den
romanen är ingen exemplifikation, där är
stoffet det ursprungliga och de från Schopen-
hauer härrörande tankarna en tillsats och en
tolkning. Bakom ”borgaren” står inte ”livet”
utan släkten Mann i Lübeck, och bakom
konstnären står icke ”anden” utan Thomas själv.
Hos Thomas Mann är nästan alltid den
konkreta upplevelsen det ursprungliga och den
filosofiska behandlingen av stoffet sekundär.
Vore han annars en diktare? Hur
symbolistiskt han än formar sina gestalter, kan man
mycket sällan ta fel på att han först sett, eller
bättre upplevat sina gestalter och först
därefter gett dem en vidsträcktare filosofisk
giltighet i anslutning till Schopenhauer eller
Nietzsche. Lundgren konstaterar mycket
riktigt att Thomas Manns skildringskonst är
utpräglat konkret, men detta hör hemma inte
endast under rubriken ”Thomas Mann som
konstnär” utan bör ingå i tolkningen av Manns
personlighet överhuvud. Thomas Mann upplever
konkret — i motsats till de av Lundgren
nämnda filosoferna — och när han
abstra-herrar, sker det icke på logiskt-filosofiskt vis
utan musikaliskt, vilket Lundgren underlåter
att påpeka. Vissa upplevelser och vissa
stämningar tränger sig fram på bekostnad av de
övriga. För dessa skapar diktaren vissa
nyckelord, och i hans verk återkommer de i ett
tematiskt bundet sammanhang. Jag klandrar ingen
som finner de lundgrenska citaten, avsedda
att belysa Thomas Manns konstnärliga storhet,
ganska litet övertygande; ty Thomas Mann
har sin styrka icke som skildrare utan som
kompositör, och lösryckta citat ger följ aktligen
mycket litet.
Det är givet att man i en framställning som
denna bör söka sig fram till en författares
väsentliga problem, och såtillvida är
Lundgrens strävan värd allt erkännande. Men man
bör utgå från hans egen fattning av dem och
inte vad docent Klages eller monsieur Bergson
behagat säga om samma eller liknande saker.
Och det duger inte att byta ut ord mot ord
som man byter matematiska termer; då går
övertonerna förlorade, och de är hos en
diktare ofta viktigare än själva den nakna
betydelsen. Thomas Manns problem är — eller var
åtminstone mycket länge —
konstnären—borgaren eller dödslängtan—livsvilja. Det är så
han upplevt det, och så bör det återges.
Givetvis kan man återge det logiska hos en musiker,
det abstrakta hos en poet, det filosofiska hos
en osystematisk tänkare; men fara värt är att
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
