Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Lundgren, Gustaf, Thomas Mann, anmäld av Gunnar Brandell - Linder, Sten, Bo Bergman; Söderhjelm, Henning, Sillanpää, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
själva personligheten, originaliteten, det som
gör vederbörande värd att skildras, i denna
destilleringsprocess kommer att stanna på
vägen.
En ytterligare nackdel har de understuckna
termerna. De gör det åtminstone mycket svårt
att övertygande skildra en författares
utvecklingsprocess. I Thomas Manns fall kan man
sålunda rätt väl förstå att de bägge idealen
konstnären och borgaren kunna förenas med
varandra, i och med att de fördjupas, och
likaså är det inte omöjligt att visa hur
dödslängtan, som löpt linan ut, slår över i
livs-vilja. Men en försoning mellan ”ande” och
”liv” — det måste bli en lek med ord, ett
filosofiskt hokuspokus. Lundgren har också
mycket riktigt förvisat det viktiga kapitlet
om Thomas Manns utveckling till rubriken
”Thomas Mann som kulturkritiker och
politiker”. Gunnar Brandell
Diktarprofiler
STEN LINDER: Bo Bergman.
Studentföreningen Verdandis småskrifter n:r 431.
Bonniers 1940. 1: —.
HENNING SÖDERHJELM: Sillanpää.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 424. Bonniers 1940. 1:—.
Den poet, som 1903 debuterade med
diktsamlingen ”Marionetterna”, var i hög grad
barn av äin tid. Sekelslutets pessimism, i viss
mån att betrakta som en frukt av den
filosofiska determinismen, satte sin prägel på Bo
Bergmans första vers. Den etikettering
diktaren blev föremål för fick han dela med
Hjalmar Söderberg: de voro ”flanörer” och
”fata-lister”. I ungefär lika mån upptogo de arv
från åttio- och nittiotalen, men den väsentliga
skillnaden var den, att desillusionen i första
hand kom till uttryck hos dem: borta var
i deras diktning både åttiotalismens glada
kampiver och nittiotalets festliga färgglädje.
Bo Bergman bröt från första stund i sin
diktning resolut med det högstämda patos som
framför allt varit nittiotalisternas sångmetod.
Han stämde ned instrumentet, spelade på lägre
oktaver — och helst med sordin. Hos honom
har en hel del senare svensk lyrik — nämligen
den som framför allt ryggat tillbaka för de
alltför stora orden — en av sina
utgångspunkter.
Men en äkta poet fångas inte lätt i en för
alla tider giltig formel. Det visade sig relativt
snart, att ”Marionetternas” frusne sångare var
mäktig sinnets eld och en positiv livsvärdering.
Antitesen till ”Marionetterna” heter ”En
människa” — det påpekas av Sten Linder i hans
lilla studie över Bo Bergmans diktning. ”Livet
är fortfarande kamp och lidande, men det har
kommit mening i kampen och höghet i
lidandet. Och i och med detta växer
gemensamhets-känslan fram”:
Handen åt varandra, bröder!
Den är störst som starkast blöder,
den är främst, som giver mest.
Så blir livets kamp en fest.
Logisk och konsekvent är vidare denne
diktares väg fram mot en utan åthävor
deklarerad tro på frihetens värde. Det leder för Bo
Bergmans vidkommande till strid på kniven
mot samtidens dunkelmän, giftblandare och
andliga stryp ar sekter. Den man som diktat
exempelvis ”1 Goliatsskuggan” kan förvisso
räkna släktskap med Heine, nämligen den
Heine som visste sin plats i sin tids
frihets-strid.
Sten Linder tar i sin studie fasta på den
bergmanska diktens allt klarare fattade
humanism, byggd på medlidande och frihetstro.
Linder finner varma ord av uppskattning för
denne diktares eegntliga lyriska mästerstycken,
de som ha utsikt att länge trotsa tidens tand
(om man nu överhuvud vågar tänka sig en
framtid med plats för lyrikens konstart): hans
adagion och visor, hans utsökta
Stockholms-dikter och hans fåtaliga men intensiva och
brinnande erotiska poem. Det går ju til syvende
og sidst inte att resonera bort, att
melankolien varit och är denne poets trognaste
följeslagare. Ingen kan avskära sitt väsens rötter,
ingen kommer från sin naturs grundton. Så
kan man väl — med Sten Linder — icke utan
rätt i några versrader som de följande se något
centralt i Bo Bergmans lyriska förkunnelse:
Jag kom på orätt tåg i världen.
Det är så svårt att hitta rätt.
Nu har jag åkt och åkt, och färden
går vidare och det är nätt
och jämnt man får sitt huvud luta,
och ingen har returbiljett.
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
