Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Linder, Sten, Bo Bergman; Söderhjelm, Henning, Sillanpää, anmäld av Johannes Edfelt
- Stålhane, Bertil, Tro och övertro, anmäld av C. F. Palmstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det dunkar dovt och visslor tjuta
i mörkret, där ett iltåg kör.
När skall den långa tunneln sluta?
När är jag framme, konduktör?
*
Sillanpää, den förste som hemfört den
nobelska lagern till Finland, är föremål för
en klar och upplysande liten biografi av
Henning Söderhjelm. Författaren
uppehåller sig framför allt vid Sillanpääs fattiga
barndomsmiljö och hans bildningsgång i
Helsingfors, där han löpte fara att betraktas som
överliggare. Betydelsen av hans läsning under
dessa studieår fastslås. Den unge studentens
bekantskap med Hamsuns första verk och med
Karlfeldts lyrik bör inte underskattas.
Maeter-linck och Strindberg grepo honom också djupt.
Men sitt jag och sin egenart fann Sillanpää
i och med den återvunna kontakten med sin
hembygd. I Stugbackens låga torp utvecklas
han till författare, en egendomlig diktare,
långa tider liksom försjunken i letargi,
oförmögen att skriva annat än när inspirationen
infinner sig. Men då skapar han också sådana
bestående verk som ”Det fromma eländet”,
”Människor i sommarnatten” och ”Silja”.
Sillanpää karakteriseras av Söderhjelm som
”den passive lyssnaren, som intuitivt levat sig
in i sin hembygds natur och människor och
gått upp i denna inlevelse så starkt, att han
förmår återge själva det väsentliga i inlevelsen
med suggestiv kraft”. Sådant låter säga sig.
Men det är också tillbörligt att — som
Henning Söderhjelm gör — framhäva det
allmänmänskliga i det galleri av gestalter som denne
diktare frambesvurit. Vid sidan av sin
landsman Joel Lehtonen har Sillanpää varit den
som i nyare finsk litteratur bäst lyckats
förläna sina diktade människor detta drag av
allmängiltighet. Johannes Edfelt
“Från rysningar till leenden“
BERTIL STÅLHANE: Tro och övertro. Natur
och Kultur 1940. 3: 25.
I en förra året utkommen, livligt
uppmärksammad och vida spridd bok, ”Barbari och
civilisation”, dokumenterade sig Bertil
Stålhane som en skarpsynt och omutlig referent
av uttalanden och händelser, vilka belyser den
moraliska innebörden i vad som nu sker.
Uppslaget har på ett utomordentligt skickligt sätt
fullföljts i ett nytt arbete betitlat ”Tro och
övertro”, vari författaren bland annat närmare
skärskådar den roll vi svenskar spelar i det
europeiska dramat, de begrepp som ligger till
grund för vårt handlingssätt och de värden
vi vill försvara i den nu inledda
världsrevolu-tionen.
Stålhane går hårt till rätta med den tendens
som börjat göra sig alltför bred även hos oss,
att bedöma livskraften i det ”gamla” och det
”nya” efter de rent militära resultaten. Vi
tar för givet, anmärker han, att förlorar
England, så har den demokratiska idén visat sig
oduglig och hoppet om fred genom federativ
likställighet bedrägligt. När vi, som skett, ser
diktaturerna storma från seger till seger, så
tror vi genast att den nya ”heroismen” är det
enda rätta, varefter vi med det snaraste har
att anpassa oss själva. — Stålhane å sin sida
sticker visst inte under stol med att de stora
demokratierna med viss rätt kan anklagas för
oerhörda försummelser. Men därmed vill han
på intet sätt ha sagt att de idéer skulle vara
felaktiga, som vi trott oss följa, utan
ifrågasätter om det inte i stället är vi själva, som ej
varit dessa idéer tillräckligt trogna, som ej
velat offra tillräckligt för att värna dem. I
förlitande på allmängiltigheten av vår
moral-kodex har vi inte velat inse att nya krafter
nu gör sig gällande, vilka inte låter sig tämjas
av några morallagar utan eldas av fanatism.
Det är först och sist bristande insikt om farans
art som gjort striden så ojämn, och de
katastrofer vi bevittnat har ytterst möjliggjorts
genom otillräcklig kollektiv effektivitet.
Alltför god kännare av världen för att söka
utmåla de stora demokratierna som några slags
gudsänglar med de renaste uppsåt påvisar
författaren likväl — och det torde vara svårt att
med framgång motsäga honom — att
demokratiernas påtagliga politiska underlägsenhet
i viss grad kan förklaras av en lika påtaglig
moralisk överlägsenhet, som ingalunda är
liktydig med något slags efterblivenhet. De har,
rentut sagt, varit alltför ”anständiga” för att,
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 16:22:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-7/0073.html
