Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Stålhane, Bertil, Tro och övertro, anmäld av C. F. Palmstierna - Green, Julien, Journal, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rådet (och följaktligen även på det materiella)
sjunka ner till det kaos, varur vi en gång
lyftat oss med hjälp av egna krafter och med
stöd från mänsklighetens store.”
”Der Tag des Deutschen soll die Ernte der
ganzen Zeit sein. Segrar Tyskland, skulle
skörden snart vara bärgad: seklers landvinningar
i fråga om begreppsdistinktioner skulle mejas
ner på ett ögonblick. Det har sagts att ’am
deutschen Wesen soll die Welt genesen’. Men
vad världen skulle tillfriskna ifrån, vore, slutar
Rivière, från sin förmåga av analys och
värdesättning, sin vördnad för de eviga
värdena, sin intelligens och karaktärsstyrka, sin
krydda och intellektuella redlighet — kort sagt
från sin civilisation.”
Om den västerländska civilisationen ej skall
spolieras utan återvändo, så måste vi,
instämmer Stålhane, försöka rädda den reella,
andliga grunden. Övertygad om att det primitiva,
mekaniserade våldet en gång skall förlora sitt
herravälde och människans röst åter göra sig
hörd hävdar författaren att vi här i Sverige
bäst bidrar till detta genom att stärka den
individuella motståndskraften medelst
upplysning och eftertanke. ”Klarhet och besinning”
— det är vad vi av alla krafter bör eftersträva.
”Det är inte mörkret utan ljuset som är ett
högt mysterium”, har Sigfrid Siwertz en gång
yttrat. ”Och kulturens mål är att från
rysningar kämpa sig fram till leenden.”
C. F. Palmstierna
Julien Greens dagbok
JULIEN GREEN: Journal 1928—1934. Pion.
Paris 1938. 18 fr.
JULIEN GREEN: Journal 1935—1939. Pion.
Paris 1939. 18 fr.
Just nu lägger man till omväxling gärna
undan romanerna för att i mera direkt form
ta del av vad författarna känner och tänker.
Det är reaktionsart och förhållningssätt inför
samtida tilldragelser man nu i första hand
har intresse för. Dagboken, de osmyckade
anteckningarna, börjar åter bli en aktuell
uttrycksform. André Gides dagbok har ju varit
en av vinterns viktigaste och även
framgångsrikaste böcker, en betecknande seger för
denne självanalytiske, sammansatte, intensivt
tidsspeglande författare. Av samma rang är
visserligen inte Julien Greens båda
dagboks-volymer, men även de förtjänar
uppmärksamhet.
Det är alltså en nu fyrtioårig fransk
romanförfattares marginalanteckningar från sista
årtiondet. En meditativ natur av utpräglat
religiös färgning räknar Julien Green irländskt
påbrå, men härstammar närmast från den
amerikanska Södern, är därtill född i Paris
och franskt uppfostrad. Hans porträtt visar
honom som en mörklagd, allvarlig man med
hopknipen mun och forskande, sjöfararlikt
fjärrskådande ögon. Han är den ambitiöse
utövaren av en högt uppdriven romankonst och
svarar för en rad melankoliska, psykologiskt
inträngande böcker, som under senare år
alltmera dragits mot det mörkt drömlika och
skräckbetonade. Man kan beteckna honom
som en säker konstnär, en klar intelligens, en
något reserverad, i sig själv fördjupad
personlighet.
Hans dagbok ger en god inblick i vad som
försiggått inom honom under trettiotalets
skickelsedigra år, vad han sysslat med, vad
han fruktat, vad han velat och eftersträvat.
Det är en art av samtidsdokument som inte
bör förbises, utan åthävor, med ordknappa
uttryck för den inre ångesten och ovissheten.
Det sägs ingenting särskilt djupsinnigt eller
märkvärdigt, men det är en människa som
ärligt och sansat talar om saker som han bryr
sig om. Kulturen är för honom en
hjärteange-lägenhet; han representerar överhuvud en
människosort som inte får försvinna: den
gode europén.
Det är mot bakgrunden av social oro,
revo-lutionsdyningar och krigshot hans välordnade
författartillvaro hela tiden avtecknar sig. Han
finner att kanonen är vår tids dominerande
stämma, dess förfärliga skall överröstar allt
annat, kärlek, geni, samvete. ”Jag hatar
politiken”, lyder hans trosbekännelse. ”Politiken
är orsaken till att allt som jag älskar är i
fara, den hotar den individuella friheten, den
hotar livslyckan, den stör mitt arbete. Jag
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
