Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
DEN ENSAMMA
KVINNAN
Barnmorskans dotter Maria knep samman
ögonen efter sitt beslut och tänkte: Nu ska
jag sova. Hon låg halvt på sidan med vänstra
armen under huvudet, benen rakt utsträckta
och den ena foten på den andra i fullständig
vila. Det var en lättnad att veta vad man
skulle göra. Och hon skulle stanna här, blunda
hela livet, vara i handelsboden och kanske få
barn med honom. Hon drog vissheten som ett
täcke kring sig. Det var skönt att ligga så här
och veta om framtiden. Det var skönt att ligga
utsträckt i denna vila och vakna i morron och
veta. Hon skulle dra samman kroppen mer,
hon skulle dra upp knäna och böja ner halsen
och dra huvudet under täcket och sjunka allt
djupare in i sömnen. I morronbitti när hon
vaknade skulle hon vara alldeles lugn och veta
att hon i år, kanske om en månad, eller två,
i september, skulle vara framme vid något som
var verkligt och där man kunde stanna
därför att man var tvungen att stanna.
Klockan knäppte ute i köket. I andra
kammarn hörde hon den blinda modern vända sig
i sängen, lägga sig till rätta för natten. Hon
sov visst nästan aldrig. Hon kanske låg vaken
med öppna vita ögon och försökte uppfatta
om det var natt eller dag. Hon kunde se
skillnaden, åtminstone sade hon det. Förra våren,
när Maria kom hem, kunde hon se om man
förde en hand framför ögonen på henne. Men
hon hade inget hopp längre. När de var inne
i Stockholm hos specialisten, sade hon att
resan var meningslös. Det var som om hon
ville vara blind nu. Jag är nästan van vid det,
sade hon. Då hon måste sluta och fick
pensionen ville hon inte flytta härifrån. Jag minns
ju precis hur stugan är, sade hon, jag känner
rummen och jag trivs så bra med eken.
Maria hörde den genom det halvöppna
fönstret. Vem var det som sagt något om
eken?
Hon ändrade ställning, drog upp knäna
aldrig så lite och vände sig mer på sidan.
Sömnen var inte längre bort, men det var som
om den närmade sig från en annan sida.
Vinden rörde vid eken, fönstret gnisslade, men så
svagt att man bara visste att det gnisslade, och
nu var det nästan alldeles mörkt ute. Man såg,
om man ville, men det var mörker.
Det var Sten, som sagt något om eken. Om
några hundra år kommer rötterna att lyfta
stugan. Bäst vore att flytta stugan genast, för
säkerhets skull. Han sade sådana saker. Hon
mindes att hon läst om att trädrötter välte
undan stora stenar. Om det gick lite fortare,
så skulle vi se det, sade han, då skulle världen
vara helt annorlunda.
Mårten hade också sagt sådana saker,
all
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
