Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENSAMMA KVINNAN
deles meningslösa, men det var roligt att höra
på. Inom en fanns det något som tyckte det
var roligt att höra på sådant. Det var roligt
att tänka sig att ett frö hlåste in genom det
öppna fönstret, fastnade i en golvspringa i
köket, slog rot och växte. Långa grenar stack
ut genom fönstren i de båda kamrarna, och
toppen, en del av kronan, upp genom
skor-stenspipan. Till slut lyftes hela huset och blev
hängande som ett fågelbo uppe i trädkronan.
Ett hus som vilade på en pelare. Med en stege
upp. Där skulle man kunna bo. Fast man blev
väl sjösjuk när det stormade —
Kalle Morin sade aldrig sådant. Han satt
eller stod eller gick och teg och glodde.
Och Berntsons fantasi var åt annat håll.
Lilla ungen min, sade han. — Vem har gett
Berntson rätt att kalla mig för lilla ungen?
Jag är inte nån liten unge. — Men hon begriper
väl, Maria, att jag är fäst ve henne. — Jomen,
om man begriper det, så som Berntson suckar
och rullar med ögona. — Men hon förstår väl,
Maria —
Hans fantasi gick åt pengar till. Vi ska ha
det som — som i utlandet. Och vi ska fara ut
när det blir fred, till Paris, om hon vill, Maria.
Si där har jag vart, si.
Hon hade hört om det tretti eller femti
gånger. Där finns både opera och katakomber.
Hans fantasi gick ut från handelsboden och
vände tillbaka till den. Det är inte säkert man
stannar här hela sin tid, sade han. Kunde hon
inte tänka sig att man har så pass hopspart
att man kunde öppna nåt större inne i stan?
He. Eh. Och om jag ger henne hundra i månan,
så förstår hon väl att det är mening mät. Lilla
sötnosen, he.
Ändå fanns mening i det. Han ville att hon
skulle bo där, men han begrep att hon måste
bo hemma hos modern. Men hon kan ta sin
mor hit om hon vill, huset är stort. Jaså, inte.
Men nu ger jag henne en fin cykel, en ny
cykel, så att hon kan komma fort fram och
tillbaka, eh!
Han var snäll.
Nu var han fyrtifem eller så. När hon blev
fyrtifem så skulle han vara sextifem. Och då
hade de kanske affär i Stockholm.
Det var tryggt med Berntson.
Sten — det var borta, avlägset, försvunnet.
Utlandet, visst. Kalle Morin var — ja, hon
ville inte tänka på det. För att han en enda
gång lurade i väg henne till Köpenhamn, det
var mest för skojs skull.
Och för att man var så ensam. Och sen
Sander —
Klockan gick högt och tydligt inne i köket,
det var som om ljudet för varje tick kom
närmare och närmare och närmare — men ändå
var det på samma ställe, fast det kom närmare
och närmare och närmare som Sanders händer.
Man blev inte fri honom. Han hade sagt det
själv. Hon ville inte ha med honom att göra
mer. Man kunde aldrig vara trygg, också när
han var långt borta, när han satt inne, han var
en hand som kom ut ur mörkret och grep efter
henne. Jag har första inteckningen, sade han.
Under spritsmugglingstiden ville han ha henne
med till Köpenhamn. Det var då hon haft
platsen på konditorit i stan. Sen åkte han ju
fast för — han slog till någon för hårt. Hon
for till Köpenhamn med Kalle, när han var
inne för att vittna falskt.
De förstod inte att det var ensamhet alltihop.
Nu var hon alldeles vaken igen. Sander
sträckte alltid ut sin hand ur mörkret. På
dagarna var han nästan löjlig. Man kunde
tänka på honom som, ja, som en vanlig buse.
Men hon tyckte om honom då, för åtta år sen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
