Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
det fanns så många andra för honom. Men du
bor alltid kvar inom mej, sade han när han
sökte upp henne på kaféet första gången. Följ
med nu, vi far till Köpenhamn. — Nej, sade
Maria. — Gör som du vill då, sade Sander,
du kommer självmant förr eller senare. Det
är jag som ska ha dej, ifall jag nu vill ha nån
nångång. — Gå din väg! — Han lade handen
på hennes arm, och fast det var på dagen och
solen lyste in genom fönstren var det som en
hand ur mörkret. Det är slut för länge sen
mellan oss, sade hon, det är ju snart två år
sen, jag har sagt —. Vad har du sagt? —
Att jag inte vill ha mei’ med dej att göra,
Sander. — Mej ska du aldrig glömma, Maria,
för jag var din första. Om jag kommer igen
ska du följa med. — Han hade läst i böcker,
han trodde väl på sin demoniska makt. På
dagen skrattade hon åt den som hon skrattade
åt Kalles försök till oxdans. Det var hon själv
som ville fara till Köpenhamn med Kalle när
Sander åkt in på fem år eller vad det var. Hon
kände glädje. Där kan du sitta, tänkte hon.
Jag hoppas du tappar allt ditt hår och alla
dina tänder för att du förstörde min finaste
ungdom. Kalle sa, när han kom till konditoriet:
Vi reser till Köpenhamn. Han skulle vara stor
och spela Sander. Han blev alldeles flat när
hon sa ja. Han ville inte fara genast, men det
ville hon. De åkte bil med detsamma till
Norrköping. Han var efterhängsen hela tiden. Men
han fick betala allting dyrt, köpa nya kläder
åt henne, och hon lurade honom att spöka ut
sig i frack och se ut som en filmgreve i
Köpenhamn. Då blev han tokig och liknade Sander
och gav henne stryk — men så fort han slagit
till henne blev han så rädd att han började
lipa och längtade hem till hustru och barn.
Agnes visste väl om alltihop. Men hon teg,
den mänskan, hennes mun var som en sax
som kunde klippa till stora bitar av tystnad
och strö ut dem kring sig. Agnes var en större
mänska, kände hon. Kalle var en pjatt. Nu lät
han växa tangorabatt för att ställa sig in och
verka ung och likna jazzgreve. Han var ändå
ingen Sander, för han var rädd.
Men hon, Maria, barnmorskans dotter, som
blivit utskämd av Sander när hon var sexton
år gammal, var inte rädd. Hon var rädd för
stryk och för ont i tänderna och i huvudet och
i kroppen, men hon var inte rädd för andra
mänskor än för Sander. Hon var inte rädd för
att vara Maria och komma tillbaka hit hem
och ta plats hos handlar Berntson och vara
hans hushållerska; hon var inte rädd för
någonting. Inte för Kalle som satt uppe i eken
i fjol och skulle kniva eller skjuta både sig
och henne (och Agnes, och ungarna, och
handlarn, och landsfiskaln, och alla). Inte rädd för
något. Inte rädd för sitt förflutna. Inte rädd
för att bli gammal i sommar, att bli tjugufem
år och gifta sig med Berntson. Inte rädd för
annat än att inte hinna gifta sig med Berntson
innan Sander gjorde något.
I förrgår såg hon Sander. Han kom på vägen
vid elvatiden när det var nästan mörkt. Hon
stannade, han höll fast i styrstången på cykeln,
och hon väntade att han skulle röra henne med
andra handen. Men det gjorde han inte. Han
var barhuvad och hade sitt hår kvar, och hans
tänder blänkte tattaraktigt och hon kände igen
dem, det var inte löständer. Allt som var
Sander var kvar, till och med rösten, som var
lagom hes. Han ville inte ha något av henne,
inte pengar, men mat. Jag är ute nu, ser du,
sade han. — Vad gör du här, Sander? -—-Jag
har ett ärende hit som inte angår nån mänska,
sade han. Men du kan få veta’t, du Maria. Jag
har något som finns i skogen och som jag ska
hämta. Om nån annan vart där och förvillat
bort platsen och gjort nånting som han inte
skulle ha gjort, så kommer jag att slå ihjäl
honom. Eller henne, om du vill veta’t. — Är
det pengar, Sander? — Det angår ingen,
har jag sagt. — Är det Kalle du tänker på,
Sander? — Jag har inte nämnt nåra namn. —
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
