Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
och när de kommer och vill ha kredit så är
det ingen som vågar säga nånting, som vågar
se på mig, som vågar —. Han är snäll, och
om jag är snäll mot honom så blir det bra.
Vi ska bygga om huset, vi ska måla det vitt,
för jag tycker inte om den gula färgen. Alla
de gamla skyltarna som rostar på väggen ska
han få ta bort. Allt som hänger i taket ska
han få ta bort. Han ska ha en annan disk.
Och han måste skaffa ett biträde. Där oppe
ska vi inreda rummen och måla och göra
golven fina och vi ska bo där oppe. När
bensin blir fri igen så ska jag lära mig köra
bil. Vi ska fara in och se om vi hittar affärer
i stan som vi kan överta. Ingen ska få säga
något om mig.
Men jag är så ensam. Vart jag vänder mig
så är det ensamhet. Mamma tänker och vet.
Det gör henne ingenting vad som än händer.
Hon kan inte bli lessen mer och inte glad.
Hon förstår kanske inte att jag varit ensam
i hela mitt liv och därför —. Hon förstod
inte att det var för att jag var så ensam som
Sander — som jag var med honom då. Och
att jag for in till stan. Och att jag var där
ute på torpet med Sten för att jag var så
ensam. Alla sträckte ut händerna efter mig
och ville vara tillsammans med mig, men ingen
visste att jag var så för att jag var ensam.
Nu ligger jag här och är så ensam och ingen
kan hjälpa mig ut ur det.
Klockan tickade ute i köket. Hon tyckte att
ljudet blev starkare och starkare och starkare
och steg och lyfte henne högt upp och kom
närmare och närmare och närmare —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
