Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENSAMMA KVINNAN
eller i förrgår, eller kanske dagen förut. Hon
böjde sig ut genom fönstret ännu mer, och
hade kunnat röra vid honom om hon velat.
Eller velat? Hon hade kunnat röra vid honom.
— Jaså, det är du, Sten? sade hon så lugnt
hon kunde. Du är på de här kanterna? Det
var verkligen en överraskning.
Den blinda hade stigit upp; hon hörde henne
gå över golvet. Hon brukade annars inte bry
sig om något, aldrig fråga något. Maria såg
henne i andra fönstret när hon böjde sig fram
och lyssnade. Hon stängde inte fönstret heller.
Det hade hänt att hon stigit upp och stängt
sitt fönster när de kommit. Nu böjde hon sig
ut som om hon kunnat se. Jag hör på rösten
hur de ser ut, hade hon sagt en gång. Maria
kände värme för henne, plötsligt, medan hon
stod där. Det var så sällsynt att se henne så.
Som någon gång för länge sen, innan hon
varit så ensam och skild från henne. En känsla
från den tiden hon var mycket liten. Hon är
väl ensam hon med.
Fönstret stängdes igen och känslan försvann.
En gammal blind kvinna, som var Marias mor,
gick över golvet. Hon hörde hur hon lade sig
igen. En gång kom hon upp till torpet och
frågade Sten om jag var där. Jag grät av
glädje för att hon ville komma, för att hon
var rädd om mig och trodde att jag var i fara
när jag var lycklig, för att hon hade omsorg.
Men hon skulle stannat och gått in och hämtat
mig. Men hon vände om. Hon brydde sig inte
om att fråga om jag var lycklig eller olycklig,
om jag gjort det för att jag var ensam. Hon
ville bara säga att jag skadade hennes rykte
och att man sa att hon inte uppfostrat mig
fast hon var barnmorska och borde begripa
sig på barn. Hon skällde aldrig på mig. Om
hon grälat hade jag kunnat försvara mig; men
jag fick inte försvara mig, därför att hon
aldrig grälade, aldrig förebrådde mig. Hon
visade stor sorg över mig. Det var sorgen
över det naggade ryktet. Men hon frågade
mig aldrig om jag var ensam. Hon tog bara
avstånd från mig. Hon var tacksam för att
jag kom hem och skötte om henne. Men det
var mot mina händer, mot sopborstens och
grytans och sängbäddningens Maria, mot den
Maria som bar in ved och vatten och gjorde
eld i spisen och lagade mat. Aldrig mot sin
dotter Maria, som var ensam.
— Kommer du ut?
Hon nickade. När hon klätt sig kände hon
på nattduksbordet och hittade armbandsuret.
Det är för att du ska passa tiden hos mig,
men för det behöver du inte springa andan
ur dig, Maria, sa Berntson. Det är självlysande.
Men det måste laddas med solljus då och då.
Det hade hon glömt.
Hon stod inne hos den blinda och spände
uret kring handleden.
— Var du oppe, mamma?
— Ja.
— Det var Sten.
Modern svarade inte.
— Han kom här förbi.
— Jaså.
— Mamma?
— Ja.
— Berntson har frågat flera gånger och jag
har sagt att kanske. Jag vill att du ska veta
det.
— Ja.
Sedan:
— Det är ju din sak. Men varför är Sten
här nu? Och andra?
— Han kom bara förbi. Och — ja, det
ligger ju så nära vägen. När de går förbi så
brukar de knacka på fönstret eller kasta sand.
— Jaså.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
