Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
räcker henne sedan handen. Hon känner igen
greppet och låter sin hand vila i hans. Han
borde röra vid henne på annat sätt, lägga
handen på hennes arm.
— Du förstår, säger han, att jag är lessen
ifall jag väckte dig.
— Nej, jag hade inte somnat.
— Jag kunde inte låta bli, Maria, eftersom
jag for här förbi.
Hans röst är lugn och fast. Det är hennes
med för resten.
— Vi kan gå framåt vägen en bit.
Men hon tvekar redan.
— Nej, uppåt stigen.
Hon tänker sig för:
— Vi kan gå vägen åt andra hållet.
De vänder och går framåt vägen.
— Vart ska du, Sten?
— Jag ska bo i Mårtens stuga en vecka
eller så. Vet du om han har kommit?
Hon har inte sett honom och säger det.
— Då skulle han väl ha visat sig i
handels-bon, ifall han ska ha posten hos oss, men
kanske han har den hos andra handlarn, jag
vet inte.
— Oss?
— Ja, hos Berntson, jag hushållar där och
står i butiken ibland.
Sander! tänker hon. Ifall Mårten kommit, då
är Sander inte där om han är kvar. Men om
Mårten inte kommit, då är han där om han
är kvar. Om Mårten är där, då är Sander ute
i skogen, för han går inte till Morins, de är
väl ovänner sedan Kalle vittnade mot honom.
Då ligger han ute under en gran. Om han är
kvar. Då går han kanske uppe på stigen hit
ner, då står han kanske bakom eken hos oss —
och jag som inte har köpt mat!
— Vill du vänta här, Sten, jag ska bara
springa tillbaka — det känns så kyligt — nej,
du behöver inte följa med, jag är strax
tillbaka. Hon går fort, sedan börjar hon springa.
Sander står inte bakom eken. Hon tittar in i
vedbon, öppnar dörren sakta så den inte gnäller.
Båda cyklarna är där, den gamla trasiga och
den hon fått av Berntson. I köket hittar hon
en halv limpa, en bit fläsk, några kalla kokta
potatisar, ett par ägg, ett paket smör och en
skvätt mjölk. Hon lindar in maten i en tidning,
snor ihop ett klumpigt paket. (Det är viktigt
att man lägger in varorna snyggt, har
Berntson sagt; hon minns det men bryr sig inte om
det.) När hon kliver över den höga
farstutröskeln skramlar mjölkhämtarn till. Det är ett
fruktansvärt höstligt nattljud, fyllt av skrämsel.
Men hon är inte rädd. Jag håller mitt ord,
tänker hon då hon lägger maten under eken.
Kommer han hit så hittar han den, kommer
han inte får igelkotten eller råttorna ta den,
mig gör det ingenting. Men han ser att jag
inte glömt bort honom ifall han kommer.
Oro igen. Hon stod under eken och lyssnade
och stirrade uppåt stigen. Man kunde se ända
bort till brunnen. Hon rös till och smög in
igen. I farstun hängde den ljusa
sommarkappan, hon kastade den över axlarna. Hon
tog upp Stens cykel ur diket och ställde den
mot andra gavelväggen. Men hon ändrade sig,
som den nu stod såg man den genast både
från vägen och från stigen; i stället satte hon
den bakom syrenbuskarna. Det var en tung
ryggsäck, han kanske tänkte stanna längre än
en vecka. Hon trevade med handen över den.
Det var en skrivmaskin. Det var nog inte
mycket mat. Han kanske inte tänkte stanna
så länge. Det vore bra om han inte
stannade så länge. Det skulle vara tråkigt om
han for genast, men det vore bra om han
inte stannade så länge. Om han inte kom till
butiken.
Han kommer emot henne.
— Det var en lång kappa, säger han. Den
är minst tio minuter.
— Å, hejda dig nu, säger hon. Fyra fem.
Men jag höll inte på att hitta den. Och så
hängde den i farstun. Jag ställde din cykel
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
