Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ENSAMMA KVINNAN
bakom syrenerna, där syns den inte från vägen
heller.
Han frågar: Vad gör det? så gott om tjuvar
finns det väl inte här nu sedan ynglingarna
vuxit till sig, och hon svarar, att luffare stryker
förbi på natten, det har hänt.
— De är nog inkallade allihop, säger han
och småskrattar, för resten så är cykeln
ingenting att åka fast för, den är inte värd priset,
och skrivmaskinen — den kan bara skriva ett
visst slags prosa.
— Du är inte inkallad?
— De vill inte ha mig just nu. Fast jag
kan själva saken bra, ifall. Ser du, jag mår
inte riktigt fint. Är sönderhackad och sönder
-skrapad, det är ena lungan. Och hjärtat. Jag
var i Norge sist, säger han.
Hon visste det inte. Hon visste att han varit
i Spanien, och sedan hade hon hört att han
var i Finland, men hon visste inte att han
varit i Norge också.
— Det hade man inte kunnat tro om dig,
säger hon. Jo, det hade man nog kunnat tro.
Du har fått vara med om en hel del då.
Han berättar något om det, men hon lyssnar
knappast. Sander, tänker hon. Om han dyker
upp nu, på vägen. Han frågar inte efter vad
han gör.
— Du tänker väl inte ta stigen opp till
torpet? säger hon. Den går inte att cykla, du
förstör cykeln och river sönder dig i ansiktet,
du kan få ögonen utstuckna av kvistar. Om
jag vore som du så skulle jag ta den riktiga
vägen bakom handelsboden och opp. Den är
fin nu, man arbetade på den i fjol, man kan
cykla hela sträckan. Och tar du stigen så måste
du i alla fall runt hela sjön.
— Jag kan leda cykeln, jag har ingen
brådska, säger han.
— Men jag tycker du skulle ta den riktiga
vägen. Stigen är så tröttsam också.
Han stannar och tar hennes arm. Det har
hon väntat, han rör vid henne, hon står stilla
och sluter ögonen, Men han släpper henne
genast. Det är som att slängas bort.
— Du är underlig, du, Maria. Vem är det
du har gömd oppe i skogen?
— Gömd? Vem? Hon försöker skratta. Vad
du ändå är dum, säger hon.
Plötsligt är hon fem år yngre, hon är nästan
ung.
— Din dumsnut. Är du svartsjuk?
— Jag är inte dumsnut, den tog slut, den,
och jag är inte svartsjuk, för det tog slut, det.
Jag tycker bara bra om dig, Maria. Och det
var en idé, att väcka dig.
Nu måste hon ta i honom. Hon lägger sin
hand på hans arm. Jag säger det! tänker hon,
men hon säger det inte. Det susar uppe i
skogen.
— Ibland tänker jag på dig, säger hon men
ångrar sig genast.
— Nej! Verkligen! Kan det vara möjligt?
Han är inte alls hånfull. Det kunde han ha
varit. Han säger bara att det var snällt av
henne. Om det är ironi så borde den ha varit
tydligare. Hon känner besvikelse, fast hon inte
väntat något. Han kunde i alla fall ha varit
lite hånfull.
— Det är bra många du tänker på, Maria?
Inte spydighet och inte förebråelse. Han är
allvarlig och det är sanning.
— Ja, det är några, säger hon och talar
sanning. De sliter i mig — förstår du det? —
också om de är långt borta.
— Kan du inte bestämma dig? frågar han.
Då talar hon om det.
— Jag har bestämt mig.
Hon säger som det är.
— Handlarn, säger han. Blir han bra för
dig? Hur gammal är du nu? Tjugufem i höst.
Hon är glad över att han kommer ihåg det.
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
