Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
— Han är efter mig och det är mest
därför, säger hon. Jag vill inte fara härifrån mer,
jag måste komma tillbaka hit, alltid, därför
kan jag lika gäma stanna.
De har vänt och går tillbaka.
*
Då hör hon Sander uppe i skogen. Hon
lyssnar medan de går, men så är ljudet borta.
Men hon hör honom ändå. Hon hör hans
smygande steg inom sig, hon vet att han tassar
där uppe, han smyger som en igelkott på
natten och äter väl upp det man har satt ut
åt honom. Hon går inte så nära Sten, hon
håller sig i andra vägkanten.
— Kommer du opp en dag?
— Nej, säger hon.
Men hon är glad för att han bett henne.
Hon är glad några sekunder och går över till
hans sida. Då hör hon Sander igen. Han är
närmare. Sten stannar, och lyfter huvudet och
lyssnar. Hon gör likadant.
— Ett nattdjur, säger han.
— Det är nog en igelkott, de tassar kring
på nätterna. Ibland brukar jag ställa ut mat
till dem — ett tefat mjölk på farstubron.
Hans cykel står där. Styrstången blänker.
Sander är ingen tjuv, tänker hon och känner
glädje (ett slags glädje) över honom också.
När han leder upp cykeln på vägen skramlar
den, ett obehagligt, främmande ljud. Det måtte
vara en gammal kärra han fått tag på, tänker
hon.
Han böjer sig och känner på framringen.
— Vill du hålla mens jag pumpar? säger
han. Luften har gått ur.
Den är ur i bakringen också.
— Det var märkvärdigt, säger han.
Sander! tänker hon.
— Tror du det är igelkottarna som varit
framme, Maria? Han jag lånte cykeln av sa
att det var nya innerdäck, både fram och bak.
Det var märkvärdigt.
— Ja —
Han tar upp ficklampan och vrider hjulet
runt. Ingenting. Han böjer sig ner och pumpar,
men luften går genast ur. När han lyser igen
ser de ett litet snitt tätt intill skenan, alldeles
vid ventilen. Det är likadant på andra hjulet.
Det är ingen mening att pumpa, men han gör
ett försök; och luften går genast ur.
— Det är rakbladsmannen som börjat ge
sig på cyklar, säger han. Rösten är lugn, hon
försöker se hans ansikte. Han ställer cykeln
mot gavelväggen och går fram till henne.
— Vem tror du det är, Maria? Någon här?
— Jag vet inte.
Rösten skälver till, hon vill gråta som för
länge sen. Jag vet inte.
— Tror du det är gubben Morin, som är
ute och lustvandrar?
— Nej, säger hon först; men plötsligt
ändrar hon sig, rösten är ljusare, åter en ilning
av glädje. Det kanske är gubben. Ja, man vet
ju aldrig, säger hon.
Då tar han hennes ansikte mellan sina
händer, vänder det uppåt, försöker se hennes drag
i halvmörkret. Hon sluter ögonen och gungar
bort, bort, från vägen, från tiden, svävar. Men
han kysser henne inte. Han försöker se hennes
ansikte, drag för drag.
— Du har ljusa blå ögon, säger han. Ditt
ansikte är lika runt som förr.
Hon känner igen orden. Men nu är det som
om han stod och läste i en bok. Hon vet hur
ansiktet är. Håret är lagom ljust. Ansiktet runt.
Läpparna är tjocka, det putar ut, de är lite
för korta, halvöppna, och de breda tänderna
syns nästan jämt, man tror att hon har så
lätt för att skratta. Hennes tänder är vitare
än någons hon känner. Munnen är kanske för
stor. Ansiktet har en brun skiftning även på
vintern. Han har sagt: Ditt ansikte är det
mjukaste som finns, Maria. Det är farligt för
dig.
— Lycka till då, Maria, säger han. Och nu
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 17:11:26 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-8/0022.html
