- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1940 Årg. 9 Nr 8 /
605

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Den ensamma kvinnan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN ENSAMMA KVINNAN

kysser han henne. Ett ögonblick klamrar hon
sig fast vid honom, men släpper genast och
tar ett steg tillbaka.

— Du — du kan ta min cykel, säger hon.
Så kommer du ner och lagar den här i
morron — eller får någon som lagar den. Vänta.

Hon öppnar vedboddörren. Den gnisslar
svagt. Den nya cykeln som hon har fått av
Bemtson står där och blänker. När hon skall
backa ut den märker hon att ringarna är
tomma. Hon böjer sig fram och känner med
handen. De är som flata band.

Om en liten stund kommer hon tillbaka.
Han har tagit ryggsäcken av packhållarn och
ställt den på marken. Det är mycket ljusare
nu. Hans ansikte är trött och missmodigt.

— Du, säger hon, du, jag kom att tänka
på att j ag behöver den i morronbitti. Så det —
ja, det var förargligt. Så nu får du gå, din
stackare. Bry dig inte om din cykel — jag
ska ställa in den. Hon tar den från honom,
ställer den mot väggen.

— Roligt att se dig, Maria. Fast jag kanske
väckte dig, men jag tänkte att ifall du var
vaken när jag kom förbi —. Ja, jag går lika
gärna.

Han räcker henne handen.

— Landsvägen då? Förbi handlarn, och
sen strax till höger. Och det är lika nära som
stigen förbi Morins — och bättre att gå.

Han frågar inte mer om det.

— Jag kommer ner om några dar, säger
han. När jag far. Då kan jag laga den
samtidigt.

— Ja visst, säger hon.

— Ja, hej då.

— Hej då.

Hon står kvar på vägen och tittar efter
honom. Om en stund är han borta, men hon
hör hans steg, takt-tu, takt-tu, det sitter kvar
i hjärnan sedan skolan. Han stannar inte och

tvekar, takt-tu, gruset mal under hans skor,
takt-tu. Han kunde gäma ha dröjt en minut
till, eftersom han ändå gick förbi.

*



När han stiger fram bakom eken drar hon
sig baklänges längs gaveln. Nu står hon under
modems fönster. Det är stängt.

— Jaså, du ställer ut mat som till en
igelkott, du, säger han. Lycka till med det då, du.
Om du tror att du vinner nånting med det
då, du. En annan är väl inte nog fin, du. Men
när man hade pengar, då var man fin nog,
då, förstås.

Hon har nått knuten.

— Ska du inte springa efter honom då!
säger han och står framför henne.

— Cyklarna —. Varför ger du dig på
cyklarna, Sander? Har de gjort dig något ont
kanske!

Hon viskar det.

— Det angår ingen, säger han. Det angår
ingen vad jag gör med cyklarna. Har jag stulit
några cyklar, va?

— Nej, Sander.

— Jag gör som jag vill, för jag är en fri
mänska!

— Ja, Sander, viskar hon.

— Det angår ingen vad jag gör med
cyklarna, har jag sagt!

— Nej, Sander.

Hon försöker se in i hans ansikte. De magra
kinderna med gles skäggväxt, de mörkgrå
ögonen, grubbelvecket mellan de täta
ögonbrynen, den hårda munnen med de tunna
läpparna, den långa, spetsiga hakan med
tjusar-gropen i. Hon ser det inte tydligt, men hon
vet hur det är just nu.

— Gå in med dig! säger han.

— Ja, Sander. Men ska du inte ta maten?

— Det angår ingen, säger han. Gå in!

Hon går in. I farstun tvekar hon men tar
inte kappan av sig. När hon går på tå genom

605

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 17:11:26 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-8/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free