Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sven Barthel: Rötmånad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
ligger stilla och metalliskt glänsande. Ingen
fågel syns simma där längre, men en mås
stryker tyst fram över våra huvuden och en
strandskata är vaken söderpå. Långa stunder
är den tyst, men visslingen kommer plötsligt
igen, gång på gång. Vi sitter stilla och hukade
och det smäktande färgspelet binder ögonen
med sega trådar, tills man blir nästan rädd för
att fastna i det söta, tar viljan till hjälp, gör
ett ryck och vänder sig utåt, mot den
grå-luddiga luften över det oroligt levande havet.
Den sydliga brisen står alltjämt, det skvalpar
vaket kring hällarna där ute. Och Svenska
högarnas långa vita och röda blinkar
glimmar milt ute i sydost, över Klitaskären i
Ut-Fredeln.
*
Vi har spänt upp tältet över sittrummet och
hängt lyktan under bommen, vi sitter och
röker och pratar lågt och ser ut genom
tältöppningen akter över. Det är molnigt och
mörkt, aldungen står dov och suddig,
stjärnorna är små och glanslösa i molngläntorna.
Lyktskenet gör natten svartare än den är. Sjön
rör sig på utsidan skäret, slår klonk mot
klipporna ibland, alarna prasslar sömnlöst, det
känns som om den lätta brisen skulle vilja dra
hela natten.
Några små bruna nattflyn kretsar kring
lyktan och dansar med sina skuggor över
tältduken. Jag vet inte vad de har för namn, jag
kallar dem bara nattflyn. Det är den sorten
som tycks trivas särskilt bra i båtar, jag ser
dem aldrig någon annanstans. På rnornarna
hittar man dem halvdomnade och med
hopslutna vingar i sittrummet, i skuggan under
de daggiga bänkarna. Några brukar vara döda.
När vi lägger oss, sluter vi till tältöppningen
men låter luckan stå öppen. Här inne i ruffen
förstärkes ljudet av brisens lätta sus i fall
och vant, skrovet ger resonans. Det är ett
hemvant ljud. Ju mindre ett hem är, desto
tryggare känns det. Britsarnas dynor är inte
särskilt mjuka, men man sover ändå mjukt.
Båten flyter mjukt.
Jorden roterar, natten rullar ner under
horisonten, dagen kommer glidande. Suset i tacklet
är borta, det är stilla. Genom styrbordsventilen
ser jag rymden vitna. En kråka kraxar alldeles
i närheten. Jag ryser till, drar filten över mig
och somnar om.
Morgonen är stilla. Luftdraget är bara en
andning från söder, sundet ligger blankt och
bergen välver upp sig silvergrå. Här inne
i vikändan går grönskan fräsch och orörlig
ner till vattnet, och vattenytan är prickig av
död knott. Himlen är överdragen av ett högt,
lätt, pärlemorgrått skylager, som långsamt
glesnar och fördunstar och släpper fram ett
hett, disigt solsken.
Till frukost har vi en nytagen abborre, en
stor havsabborre, bred, fet och gulbukig. Den
stuvar vi så gott vi kan, gnider den med salt,
fyller den med smör och dill och kokar den
i kort spad med en buljongtärning i. Till det
äter vi kall, färsk, röd potatis och
spisbröds-smörgås och tar en sup. Sedan sitter vi länge
stilla och tittar oss omkring och känner oss
barnsligt fromma.
II.
Däcket är lagt av oregon-pine och det
blänker nyfernissat. När båten sätter mjukt,
glittrar stänket över backen. Så här med skotet
en aning utsläppt balanserar hon bra och
behöver knappt hjälpas med rodret.
Vi leker litet med båten, lovar och faller,
känner på skot och fall, sträcker seglen litet
bättre undan för undan. Vi har kommit över
de första dagarnas lätt irriterande känsla av
ovana, av valhänthet, återfunnit den intima
kontakten med båten, med rodret, med
rörelsen. Sträcker ut oss i sittrummet, söker och
finner våra vana, bekväma ställningar, låter
blicken löpa kring horisonten och de vitt
spridda skären, andas in det hela, njuter denna
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 17:11:26 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-8/0030.html
