Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sven Barthel: Rötmånad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖTMÅNAD
evigt friska glädje — att ansträngningslöst
glida fram genom luft och vatten.
Plasket och porlandet kring bordläggningen
och det milda suset i riggen, de halvt
bortglömda ljuden, som de första dagarna fyllt
mina öron, fyllt mig helt och hållet, trängt
sig på mig och trängt sig in i mig, ilat ut
genom kroppen, legat och kittlat som en
vällustrysning under huden, har redan blivit till
vana, liksom båtens mjuka rörelser i sjön
— det är så välkänt alltsammans, så lätt att
återuppta förbindelsen med, det är att komma
i takt med sig själv igen. Blicken finner en
vilopunkt i en ensam bergklump i de breda
vattnen i norr, rorkultens skälvning
koncentrerar all känsel till handens och
underarmens insida. Hjärnan leker med minnen
och associationer, utan större allvar, men inte
fördenskull lättjefullt. Det är bara det att den
leker, den känner sig fri.
*
Vinden tar i hårdare. Vi lovar och går
innanför Rödlöga skärgård. Båten börjar kränga
och sätta och ta rykvatten över sig. Vi tar
på skinntröjorna och drar för kappluckan. De
svårlokaliserade bränningarna mitt ute i
fjärden börjar bryta tydligt och det är bra.
När vi nalkas Åsmansboda Storskär,
kommer en man ut från villan på Handskär, klädd
i blåställ och flottistmössa. Han klättrar längst
ut på udden och börjar vifta med ett par
vitröda signalflaggor. Det måste vara oss han
menar. Vi vänder genom vind och går ner
mot bergen. Han sätter händerna kring
munnen och ropar genom sjöskvalpet:
— Gå in bakom udden!
Uppe på villans veranda syns fler
människor.
När vi med fladder i seglet går in till berget
bakom udden, kommer en roddbåt ut från
hamnen med två karlar i Frivilliga motorbåts-
flottiljens uniform. Det är passerkortet det
gäller och jag tar fram det.
— Det andra kortet då?
— Vilket andra kort?
— Det här räcker inte. Det ska vara
särskilt kort för att segla här ute. Det är spärrat
område.
Det visste jag ingenting om.
— Vi tänker oss till Norrpada.
— Det går inte. Det ligger utanför gränsen.
Vi rullar in några varv på seglet och går
ut igen, går norr ut, innanför gränsen.
Norrpada är den enda utskärgård, där ingen
av oss har varit i land, och dit skulle vi. Nu
glider de väldiga, välvande gråa
bergklumparna förbi om styrbord och fortfar att vara
okänt land. Vi sträcker upp mot Kudoxa och
seglingen tar alla våra sinnen i anspråk. Solen
är beslöjad, det är oro under himlen. Söder
om Mjölkö får vi en kort, hård by, som
tvingar oss att ta ner focken och ligga och
vräka en stund med utsläppt storskot.
Innan vi hinner driva farligt nära land, kan
vi hala focken igen och komma runt Kudoxa.
Där stryker vi fram i smulvattnet under land
och finner lä i en grund vik med ljus
klapperstrand mellan röda hällar. Här är stort land
och inget sug, ett ankare akteröver håller
båten fri från hällarna. Huden hettar efter
vattnet och blåsten. Medan vi arbetade med
focken där ute, fick vi några sjötoppar över
oss och blev våta om benen. Slagvattnet står
upp till durken i ruffen och grejorna ligger
huller om buller där inne. Men här är stilla
och lent i luften, solen värmer och vattnet
är alldeles blått. Ödsligheten är så stor och
känslolös, den bara kräver. Idyllen kommer
alltid som en vänlighet, en gåva. Vi kränger
av oss de våta skinntröjorna och går upp
i skogen.
Vi går inte långt, vi bara söker ut en plats
där det kan vara skönt att ligga på rygg med
händerna under nacken, och en sådan plats
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 17:11:26 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-8/0031.html
