- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Oktober 1940 Årg. 9 Nr 8 /
614

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Rötmånad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVEN BARTHEL

hittar vi snart. Här är gammal löväng, hävdad
till för några år sedan, då Kudoxa avfolkades,
och ännu inte igenvuxen. Grupper av ask, al
och björk i en höfthög örtvegetation, över
vilken reser sig manshög angelica och
kärrtistel, och där älggräs och lysing är de
dominerande blommorna. Vi finner vår plats i en
stigning, under en hasselbuske, vilar på en
mjuk bädd av björnmossa och blåbärsris, kring
våra fötter står frodiga ormbunkstånd. Jag
sträcker ut handen på måfå och bryter en
ört — det är en daggkåpa. Och hasselbuskens
lövverk är av en skir, gulaktig grönska,
genomlyst av solskenet, dess skugga är ljus.

Vi vältrar runt, doppar ansiktet i den svala
mossan, borrar ner fingrarna i myllan, släpper
kroppen lös, låter varje muskel slappas för att
förnimma vår tyngd mot jorden, den fasta
jorden. Suger in idyllen, tryggheten genom
alla porer. Låter lövskuggorna spela över oss,
låter flugor och myror krypa på oss.
Ödsligheten är människans tummelplats och slagfält,
men idyllen är människans hem.

När vi blir hungriga, går vi tillbaks till
stranden. Vinden har spaknat och vi flyttar
båten ut till udden, där det är djupare. Den
ligger stilla med nosen mot berget.
Våg-skvalpet är lätt, bara ett slickande kring
hällarna. Och vattnen vidgar sig alltmer, allt
ljusare blå mot kvällningen, Ett hopknycklat
papper, som vi har kastat, driver utåt fjärden
och några måsar kretsar över det, kacklande
högljutt i afton stillheten. Medan vi äter,
känner jag att den här stunden, den här
stämningen kommer att sitta fastbiten i minnet.
Inte för någonting särskilt, men jag har varit
levande, närvarande i nuet.

Sedan går vi i land till Gräskö.

*



Jag trivs i byn på Gräskö. Den ligger så
vackert kring sin snart igenvuxna flad och
omgiven av öppen, böljande ängsmark. Men

det är lövträden som ger distinktion åt tavlan.
Askarna och alarna har ständigt tuktats här,
kuperats till foder åt fåren. Deras kronor är
rundade och rika, tätt sammanhållna. I dagens
klarljus och oro med all grönska och rörelse
plottras trädet bort. Med skymningen och
stillheten framträder det personligt, plastiskt
samlat och meningsfullt.

III.

Jag har seglat hela dagen med trasig skjorta,
sönderriven över vänstra axeln. Solen har bränt
ett svidande eldmärke genom luckan, jag får
nog svårt att sova på den sidan i natt.

Nu stiger en ångande, brun dunst inne över
landen i väster och solklotet sjunker glödande
i dunsten. Det ser ut till att bli dimma mot
morgonen. Fullmånen stiger röd över skären
mot havet, kastar röda reflexer i dyningens
loja hävande kring uddarna. Alarna står
orörliga på stranden. Båten ligger stilla, förtöj
-ningsändan doppar sin bukt i vattnet. Vi har
bara tunna filtar över oss, det blir för varmt
annars.

*



Jag ligger och tittar upp i det vitmålade
rufftaket. Det är alldeles vitt, färglöst vitt. Det
är ljudlöst, jag vet inte vad som har väckt
mig, jag känner mig utsövd, fast det är mitt
i natten. Det är inte dagsljus, det är månljus.

Jag reser mig och skjuter upp kappluckan.
Rymden är askblå men luften är vit av
månsken. Viken är blank, svart under bergstupen,
men fjärden ligger vit, aluminiumvit av en
sakta bestrykande nordlig kåre. Däcket
glimmar, flödar av ymnig dagg.

Det går inte att stå emot, att utestänga den
här natten. Vi klär på oss och hissar segel,
rör oss långsamt och tyst och mycket försiktigt
på det hala däcket. Det gnisslar under
gummiskorna. Seglen är blöta, fukten droppar av
alarnas blänkande löv.

614

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 17:11:26 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-8/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free